Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.

Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.

Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.

Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem,
för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda,
och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran.
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.
I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.
Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
 ”Ära i höjden åt Gud
      och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban.
När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn.
Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade.

Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.
 

Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?”
Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig.”
(Johannesevangeliet 7:159

Adertonde söndagen efter Trefaldighet
TRONS LYDNAD

Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Den där raden behöver jag när jag fylls av självrannsakan och undrar vad sjutton jag håller på med.
Här skriver jag, som tämligen nyväckt kristendomsivrare, en betraktelse i veckan på Internet. Jag författar insändare till olika tidningar, när humanister och andra är för mycket ute och seglar. Jag skriver kristna sångtexter och leder gudstjänster i min frikyrka, ja till och med predikar där ibland.
Och ändå har jag inte nämnvärt studerat teologi. En för mig värdefull bibelskola har jag gått men är egentligen oerhört ”olärd” på området. Till och med livets hårda skola har varit rätt så ”ohård” för min del.
Så varför tar jag då sådan plats med mitt spridande av Jesu lära?

För att min lära inte är min. Det är inte jag som styr, för då skulle jag förmodligen styra ner i det ena eller andra diket, rena singelolyckan. Nej, det är inte jag, utan det är Gud som styr. Och Gud är kärleken, står det i Bibeln.
Jag vill att människor ska må bra, på alla sätt. Medicinskt sett förstås men också att de ska bli räddade till ett härligt liv här på jorden och till något ännu härligare i himlen.
Med hjälp av det jag säger och sjunger och skriver vill jag att allt fler människor ska hitta till tron på Gud och Jesus och Den helige Ande.

”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är att de ska bli räddade” för att låna ord av Paulus.
När han under vintern 57-58 e.Kr. satt i Gajus hus i Korinth, dikterade han ett brev för skrivaren Tertius. Det brevet togs sedan till Rom av Foibe, kvinnan som – enligt en text i Bibel 2000 – var ledare i grannförsamlingen Kenchrai.
Det är alltså där, i Romarbrevet (10:1), som Paulus skriver:
”Bröder, mitt hjärtas önskan, och min bön till Gud är att de ska bli räddade.”

Det känns så självklart att man vill lyda sin tro och försöka få sina medmänniskor att hitta den väg som går till himmelen.
För det är verkligen ett fynd. Så här säger Jesus:
”Med himmelriket är det som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.” (Matt. 13:45-46)

Jag ber:
Käre god Gud, låt din Ande styra våra hjärtan, så att vi känner Din vilja och så att vi orkar leva efter Din vilja, det vill säga leva med Din kärlek som den demonstrerades av Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Det är inte bara för frälsningssoldater som det här är ett passande bildspråk. För alla kristna ligger det oerhört mycket i liknelserna.
Inte minst vid motgångar har man nytta av Guds rustning, då trons kraft gör att man mer har kvar hoppet om en bättring, i vad det nu vara må som krånglar.
Och jag gillar den där bilden med trons sköld, att hålla upp inte bara mot generella pikar mot kristenheten, utan också när frestelser av skilda slag bombarderar den enskilde troende.
Sanningens bälte? Jesus är sanningen, javisst. Men tänk vilken panggrej det är att alltid försöka tala sanning. Då står man där rak i ryggen och kan inte beskyllas för lögn: Och så bekvämt: Den som ljuger måste alltid komma ihåg sin lögn så att han eller hon inte säger något annat nästa gång. Den som håller sig till sanningen behöver aldrig fundera över tidigare repliker, det är bara att tala ur hjärtat.
Ibland är man osann för att man inte vill såra. Men det kan också vara fel sätt. Som en filosof sa:
– En sanning gör ont en kort stund, en lögn svider hela livet.

Frälsningens hjälm gör – om allt är som det ska – att vi tänker rätta tankar. Och oroas man över att det ”bär iväg” med funderingarna ibland, då finns Andens svärd där: Bibeln.
Det är bara att läsa den och få svaret: Vad skulle Jesus ha gjort i denna situation?
Om inte annat blir svaret: Ta på dig skorna! Villigheten skor, viljan att gå ut i världen – exempelvis i Arboga – och förklara för människor vilket härligt liv det går att leva efter en omvändelse, som kristen, med trons kraft, i Guds rustning.

En av de förnämliga effekterna av att ha blivit kristen är den kraft som det innebär av att be i tro.
Jag tycker mig ha märkt att ju starkare tro man har på att det man ber om ska bli verklighet, desto snabbare och bättre förverkligas ens önskan.
Det där leder till att man till slut liksom går i ständig bön.
Också i det sammanhanget hittar jag en rad i samma kapitel som vi varit inne i tidigare.

I Ef 6:18 står det ”Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund.”.
Så jag ber: Käre Gud, styr våra hjärtan genom din Ande, så att vi förstår att rätt använda den rustning Du gett oss, till både försvar och anfall, till både skydd mot det onda
och till att sprida kunskapen om det Goda, Din son Jesus Kristus, Amen.

”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”
Lukas evangeliet 4:18-19
Första advent – en nystart

I Lukasevangeliets 4:e kapitels verserna 16-22 står det:
Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa,
och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:
”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”

– Det är mig det handlar om, förklarade Jesus där i synagogan.
Och det uttalandet blev inte så bra mottaget. Det gick till och med så långt att han blev tvungen att säga det som är ett ordspråk än idag:
–  Ingen blir profet i sin egen hemstad.

Alltför många har än idag missat vem Jesus verkligen är. Att han är förebildernas förebild, en person som dött, uppstått och rest upp till himlen, men som än idag ändå hjälper, botar och befriar människor som ber till honom.

Ett sånt glädjebud vill jag ge dig läsare, när det är första Advent, den helg då kyrkoåret börjar.
Första söndagen i Advent. Fler än annars under året går nu i kyrkan. Vi sjunger kända psalmer och ljus och gemenskap gör allt positivt.
Mitt i glädjen och ljuset kan vi visserligen träffas av sorgen och mörkret. Det vet vi och därför lever vi i ständig osäkerhet vad gäller det framtiden – exempelvis det nya kyrkoåret – har i beredskap för var och en av oss.
Men ju närmare Gud vi lyckas komma, desto mindre behöver vi beklaga att vi inte själva kan styra allt som händer i våra liv.
Han har oss i sin hand och han har en plan för var och en av oss, även om vi med våra begränsade hjärnor ibland först långt senare förstår hur fantastiskt bra Han har tänkt.

Vare sig vi har oss själva att skylla eller drabbas av oväntade, oförutsebara bakslag så finns Gud där för att ge oss sina läkande ord, ge oss hopp om en bättre framtid med och hos Honom.
Guds son led och dog på korset, så av nåd får vi förlåtelse och – gång på gång – möjlighet till en nystart.
Så här första advent, då ett nytt kyrkoår börjar, vill han att vi ska förstå att vi nu får ännu ett nytt Nådens år från Herren.
Ett Nådens år? Vad kan det betyda? Jo också nåden att i gemenskap med vår Herre få utföra vår del i uppdraget att göra alla människor till Hans lärjungar.

De flesta avger nyårslöften den sista december. För kristna är första advent en minst lika bra dag att föresätta sig ge mer hjärta och hjärna - och mer tid - till att utföra nämnda uppdrag.

Käre Jesus, när Du nu än en gång ger oss ett nådens år, kom då in i mitt hjärta. Och käre Gud, låt Ditt ord även i detta kyrkoår vara mitt hjärtas och min hjärnas ledstjärna som gör mig stark och glad.
I Jesu namn. Amen.
HARRY HOLM
2004/11/26
_______________

Fotnot:
Nådens år i GT

Från Gamla testamentet kommer uttrycket "Nådens år" av ett ställe i tredje Mose-bok (25:10 ff) där det berättas om det riktiga jubelår som inträffade vart 50:e år.
Då skulle alla slavar friges, var och en skulle få tillbaka sin egendom och återförenas med sin släkt. Man skulle inte ens arbeta med att så eller skörda utan bara leva på det marken ändå gav.
Dessutom skulle alla lån avskrivas.

_______________________________________________

"Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias,
Herren ”
(Lukas 2:11)
______________________________
Far och barn

Det brukar vara Maria, men här är det pappa Josef som håller barnet som är Världens ljus.
(Målning av okänd konstnär, tidigt 1800-tal)

Det kanske inte är så vanligt att inleda en julbetraktelse genom att läsa ur Gamla testamantet, den lagbok som Jesus förklarade ersatt av den nya lag som Nya testamentet innehåller.
Men i Gamla testamentet finns profeterna, de gamla, ofta stränga män, som också talade om för folk vad som komma skulle.

Idag tycker jag att det känns bra att kunna citera Jesaia, när han i 9:e kapitlets andra vers skriver så här:
"Det folk som vandar i mörkret skall se ett stort ljus."

När det ljuset föddes till människa, i ett stall i Betlehem för drygt 2.000 år sedan, infriades Jesaias profetia, och detta på ett så långsiktigt sätt att också vi som vandrar i mörkret i Arboga i december 2005 får ledas och värmas av det. I evighet. Amen.

Inte ens ateisterna och de så kallade humanisterna kan undgå att i juletid hamna i det kärleksfulla skenet från den historiska person de vill få alla att förneka.
För så stark är Gud. För Gud är kärleken, som det står såväl i Bibeln som ovanför porten till Missionskyrkan i Himmeta.

Nu tändas tusen juleljus,
på jordens mörka rund...
och visst är det stämningsfullt och visst ökar antalet kyrkobesökare markant på julbön och julotta om man jämför med vanliga söndagar.
Men i december annars då? TV, Lidl, jobb, TV, V75, Systemet, TV, Överskott, Hockey, jobb, bilen, Expressen, TV etc.
Så är det för många och då känns det långt till julefrid

Men hur var det Jesaia uttryckte det i 9:e kapitlets andra vers?
"Det folk som vandar i mörkret skall se ett stort ljus."

Jag vet hur det är att vara i mörkret, jag vet hur mycket ljusare det blir om man tar Den Stora Lyktan i handen, om man tar Jesus i handen och låter Honom/Hans ord leda en genom dalar och över berg i livets inte alltid leende landskap.

Och därför måsta jag be:

Käre Gud, vi tackar Dig för att Du lät Din son bli människa. Vi tackar Dig för ljuset som strålar från hans krubba och upplyser hela världen. Låt oss glada få vandra i det ljuset på vår väg till den fullkomliga glädjen i himlen.
I Jesu namn, Amen.

Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.
(Ur Joh. 2:11)
Andra söndagen efter Trettondagen
Jesus visar sin härlighet

I Johannesevangeliets andra kapitel, verserna 1–11, gör Jesus sitt första under. Han förvandlar 600 liter vatten till 600 liter vin.
Det var till ett bröllop nämligen. Platsen fanns i Gallileen, hette Kana och låg några mil norr om nuvarande Nazaret. Jesus var bjuden, liksom hans lärjungar och hans mor.
Rätt vad det var kom mamma Maria till Jesus och berättade att bröllopsgästerna druckit ur allt vin, att det var tomt i glasen.
– Låt mig vara kvinna, sa Jesus och menade på att det inte var dags än för honom att börja med sina under och tecken.
Men det var nog bra nära, för efter ett tag så sa Jesus till tjänarna i bröllopsgården att de skulle hälla upp vatten i de sex hundraliters stenkärl som fanns bredvid honom. Sedan uppmanade han tjänarna att ösa upp vattnet och bära det till bröllopsvärden.

Bröllopsvärden förresten. Det var inte brudens eller brudgummens far. Nej. det var på den tiden ett sorts hedersuppdrag som en av gästerna fick. Han skulle övervaka serveringen, som en sorts tillfällig hovmästare.
Nu smakade han på det som tjänarna kom bärande på och då hade vattnet blivit till vin.
Dessutom var det ett väldigt gott vin, förklarade bröllopsvärden. Men eftersom han inte visste hur detta gått till så kallade han till sig brudgummen och berömde honom, genom att säga:
– Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.

Och är det inte typiskt? Herren har gjort något gott men någon annan får äran!

Hur vanligt är det inte att vi går genom livet med skygglappar, blinda för alla de under som Skaparen och hans son och den Helige Ande ständigt omger oss med.

Vi kanske inte heller tänker på att Jesus inte bara gör under än idag, utan han i sig själv är det största undret.

”Så gjorde Jesus det första av sina tecken”, börjar Johannesevangeliets andra kapitels elfte vers för att summera det som hände vid bröllopsfesten i Kana.
Undren det berättas om i Bibeln, likaväl som undren Jesus gör i vår tid, skall främst väcka tro. Och viktigt i en övernaturlig händelse är vad Gud vill säga oss genom undret eller tecknet.
Vi som tror har ju förmånen att se tecknen. Men jag tror att vi tar mycket för naturligt, vi missar många av de under som ständigt omger oss och gynnar oss.
Jag är övertygad om att vi måste öva upp vår andliga synförmåga.

Det ber vi om. Och tackar Gud för att han med sin son Jesus har visat oss sin härlighet.
Tack Jesus får att vi genom Dina under och tecken bättre
har kunnat fatta Din kärlek till oss, ofullkomliga människor
Jag ber att Du ska öppna våra ögon och sinnen så att vi ser alla de under och tecken som Du gör än idag.
Amen.

HARRY HOLM
2006/01/13

_____________________________

”Ingen tänder en lampa och ställer den i en vrå eller under sädesmåttet. Man sätter den på hållaren, så att de som kommer in ser ljuset.”
Lukasevangeliets 11:e kapitel, 33:e versen

Jesus speglade Guds härlighet ...
men först döptes han av Johannes

Herrens Härlighet

Vid årsskiftet 56-57 e.Kr. satt Paulus i Efesos och skrev det första brevet till församlingen i Korinth, då oroad över situationen där.

I det andra Korinthierbrevet, som han skrev i slutet av år 57, var Paulus glad över att det liksom ordnat sig i församlingen och han rekommenderar en insamling till Jerusalems fattiga kristna.

Men idag tänker jag mest på Paulus ord i samma brev om hur Jesus speglar Guds härlighet.
Så här skriver Paulus i 2:a Korinthierbrevets 4:e kapitel, 4-6 verserna:

”Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.
Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre och jag är er tjänare för Jesu skull.
Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.”

På samma sätt tror jag att det är för oss kristna. Vi ska ju försöka vara så kristus-lika som möjligt. Det gäller därmed för oss, att sträva efter att vara ljus i vår mörka tid, att med våra liv, helg som vardag, vara sådana föredömen i medmänsklighet och glädje att vi blir till ljus för andra här i Arboga och i världen.

Därför vill jag påminna om vad Jesus säger, enligt Lukasevangeliet 11:e kapitel, 33:e versen.

”Ingen tänder en lampa och ställer den i en vrå eller under sädesmåttet. Man sätter den på hållaren, så att de som kommer in ser ljuset.”

Käre Herre, du blev verkligen ett ljus för oss människor, sedan Du vigts till Ditt kall av Johannes (se nästa bestraktelse).
Så jag ber, käre Jesus, hjälp också mig att vara ett ljus för andra.
Amen.

*
Jesu dop

Bland alla som kom till Johannes för att döpa sig fanns alltså också Jesus. Johannes vägrade till att börja med.
– Det är jag som behöver döpas av dig, sa han.
Men Jesus gav sig inte, det var förutbestämt förklarade han och Johannes förstod och döpte sedan sin mästare i floden Jordans vatten.
Genom det dopet invigde Gud sin Son till hans kall som vår frälsare.

När jag läser dessa rader förs tankarna till skillnaden mellan barndop, som främst Svenska kyrkan genomför, och så kallat troendedop som finns i till exempel baptistförsamlingarna och i pingströrelsen. Där är tanken att man ska vara så vuxen att man själv förstår och därmed vill döpas.
De som döps som spädbarn konfirmeras ju senare. Konfirmationen betyder att man tycker att det var rätt av ens föräldrar att låta döpa en som barn, man konfirmerar dopet – och låt oss hoppas att så många som möjligt förstår den orsaken till konfirmationen.
Det finns exempel från konfirmandgrupper där en ung människa öppet erkänt att hon/han inte tror men konfirmerar sig "för presenternas skull".
Då har man kommit långt ifrån de där dagarna på Jordanstranden där Johannes döpte – i Jesus namn – dom som trodde på Jesus Kristus.

I stället ber jag, käre Gud, hjälp oss som blivit döpta att leva som dina barn. Med kärlek till och för andra människor.
I Jesu namn. Amen.

HARRY HOLM
_____________________________

” Vad än ni ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen.
Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det."
Johannesevangeliets 14:e kapitel: 13:e och 14:e vers

Om ni ber om något i mitt namn....

Jesus hade tvättat lärjungarnas fötter, han hade pekat ut förrädaren Judas Iskariot och han hade gett oss det nya budet, att vi ska älska varandra.
Han hade också förutsagt Petrus förnekelse, innan han höll det så kallade avskedstalet (inkl. dagens bibelord) och berättade att det är bönen – i Jesu namn – som är vägen till Fadern.

Därför vill vi just idag passa på att be, att be om att 2006 skall bli ett år då kyrkorna fylls i Arboga, ett år då varje församling i stan måste avdela allt fler medlemmar för att ta hand om alla de nyomvända.
Jag ber att det ska ske av en så enkel anledning att människor tvärt förstår vad det är som skapar tomrummet i deras bröst, det tomrum som de försöker fylla med allt möjligt skräp.

Det är inget att önska sig, men vi vet att tidigare kyrk-skygga människor vänder sig till Herren när det inträffar en katastrof, i flera människors eller i en enskild människas liv. Och att det kan hända otäcka saker, det blev vi påminda om i måndags, på årsdagen av Tsunamin.
Vi som är mer aktivt kristna har i sådana lägen redan former och platser där vi ber till Herren och där vi, för tröst och stöd, också berättar för varandra om hur bönen hjälpt oss i de mest omöjliga situationer.

I alla lägen – och inte minst som i de mentala svallvågorna ett år efter Sunamin – måste vi berättar för människor även utanför församlingarna om bönens makt och kraft.
Apropå tsunamin är jag säker på att många tusen ovana bedjare efter katastrofen vände sig till Herren, vare sig de simmat i en framrusande flodvåg eller från Sverige ängsligt letat nära och kära på internets thailändska namnlistor.

När i såna lägen sedan vissheten kommer, utomlands eller i svenska sorgehus, när man förstår att det värsta har hänt, då får vi söka tröst i gemenskap med andra och med Herren.
Då får vi be, i kyrkorna och i enskildhet, om kraft att orka leva vidare, att leva vidare för dem som fortfarande lever.

För det finns ju en framtid med mycket ljus, inte minst det stora ljus som heter Jesus och som lyser upp vägen som går framåt, som lovar så mycket gott, som lovar ”att om ni ber om något i mitt namn så skall jag göra det”.

Vi litar på det löftet och ber om ett bra 2006, en år då vi både som enskilda och som församling får vara friska till hälsan men också vara friska fläktar som blåser in mer hälsosam luft i Arboga och läkedomens vindar i de tusentals själar i stan som lider brist på allt gott som den Helige Ande vill distribuera.

I Jesu namn, amen.

”I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att Jesus talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville med henne eller varför han talade med henne.”
Joh. 4:23
------------
Tredje söndagen efter Trettondagen
Jesus skapar tro – för alla

Jesus var på väg från Judeen till Galileen och måste då passera Samarien. Han kom då till den samariska staden Syrak och vid brunnen där, som kallades Jakobs källa, satte han sig att vila.
Det var mitt på dagen och Jesus var inte bara trött utan också törstig, så han bad en av stadens kvinnor, som kom till brunnen, om lite vatten.
– Hur kan du som är jude, be mig om vatten, sa den samariska kvinnan.
Jesus berättade lite för henne om det levande vatten som han hade att erbjuda men mest häpen blev kvinnan över att han kunde redogöra för hela hennes liv, att hon haft fem män, etc.
Så det berättade hon för andra samarier, man kan gott säga att hon undervisade andra stadsbor om Jesus, om vad han gjort och sagt. Och många kom till tro genom kvinnans ord, står det i Bibeln.

Ännu fler samarier kom till tro sedan de även träffat Jesus och lyssnat på honom. Och det är självklart.
Men jag vill uppehålla mig vid det som stod några verser innan, det där om att många kom till tro genom kvinnans ord.

Det har framgått tidigare på den här internet-sidan att jag har svårt att förstå de anställda i svenska kyrkan som inte kan acceptera kvinnliga präster. Och jag ska utveckla mina funderingar mer i den frågan, i spalten till vänster med en text som Du når genom att KLICKA HÄR!

Men här vill jag bara ta ett av Missionsprovinsens bortglömda paulusställen, 1 Kor 11:5. där står det
”Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.
Hon fick alltså både be och profetera, bara hon inte var barhuvad.

Dessutom lever vi nu sedan snart 20 sekler enligt en ny lag, Kärlekens lag, deklarerad och demonstrerad av Jesus, både då och nu.
Därför vill jag citera just Missionsprovinsens idol Paulus: Han skriver så här i 2. Kor. 3:9:
”... tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan Ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv med Kristus som förebild.”

Tack Jesus, för att det inte är Du som skrivit de små patriarkaliska brevdelar som kvinnoprästmotståndarna citerar. Och jag ber Dig Jesus att det ska bli så, att Du och Ditt budskap åter ska få dominerar dessa prästers hjärnor och hjärtan. Du kan göra så att dom åter börjar att verkligen tro på Dig, som i ord och gärning visat att män och kvinnor har samma värde.
Tack Jesus, för att det är Du som skapar tro.
Amen.

HARRY HOLM
2006/01/20

-

Och Jesus svarade dem:
”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”
Joh, 12:23-24

FASTLAGSSÖNDAGEN
Kärlekens väg

Dagens bibelord ger en välkommen förklaringsmodell för alla de människor som inte riktigt fattat det där, om varför den gode Jesus måste lida och dö på ett kors för vår skull.
Jesus sade att ”om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”

Eftersom Jesus, trots att han var den ende som aldrig syndat, straffades, korsfästes, så led han inte för sina, utan för våra synder – och dom är enormt många i mitt liv i alla fall.
Att han dog gav verkligen frukt: miljoner och åter miljoner människor har anammat det kristna budskapet och förhoppningsvis det kristna, kärleksfulla sättet att leva.

I det kärleksfulla livet ingår också bönelivet. Allt ni ber om i mitt namn ska ni få, förklarade Jesus. Och vi kristna ber, bland annat – i kärlek – för vår medmänniskor. Och vi ber för oss själva.

Guds kärleksfulla makt innebär att, när man ber till honom i Jesu namn, som det står i Bibeln att man ska göra, så fungerar det.
Det är nog det som gjort mest intryck på mig sedan jag blev en aktiv kristen.
Jag har bett om de mest skiftande saker, från att slippa smärta till att bilen ska starta.
Och det funkar, alltså.
Dom gånger det inte blivit bönesvar tror jag mig också förstå varför:
Vi måste förlåta våra medmänniskor, går vi och bär på agg till någon, då verkar det som om Herren har något fel på hörapparaten. Den kanske bara piper.

För eftersom Herren har förlåtit oss så måste vi också förlåta dom vi är sura på. Och se, gör vi det, ärligt i våra hjärtan, då hjälper bönen. Då har vi gått kärlekens väg och då visar sig Herrens kärlek i form av bönesvar.

Så jag ber:
Käre Fader, tack för det som händer när vi ber till Dig i Jesu namn. Och käre Gud, låt oss vandra med Din son Jesus när han går till Jerusalem för att lida för vår skull.
Och älskade Jesus, lär oss att i så stor utsträckning som möjligt leva i den kärlek som Du visade oss. Amen.

HARRY HOLM
2006/02/25

______________________________________________

”Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.”Luk. 8:15

Sexagesima – Reformationsdagen
DET LEVANDE ORDET

Den söndag som nu väntar har också namnet Reformationssöndagen. Och det är absolut inte dumt att ha en liten reformation, åtminstone såhär en gång om året.

Det gäller att hela tiden visa upp evangeliet, budskapet om att vi är Guds barn och vi, genom vad Jesus gjorde, är förlåtna av ren nåd.
Evangeliet, det skall vara vår enda tillgång i det egna livets och i församlingslivets balansräkning.

När kyrkorna en gång i tiden började samla på sig världsliga rikedomar, då gick det snett på både det ena och det andra sättet.
Luther genomskådade det här och många höll med, klostren blev fattiga och fick stänga.
Men då hade det gått så långt att människor slutade ge sina slantar till kyrkor och klosterskolor, bara därför att de började förstå att dessa pengar inte räckte som inträdesbiljett till himmelriket.

Men en kyrka som bara äger evangeliet och ger ut av det, den kyrkan är verkligen rik.

Jag kan inte låta bli att tänka på min egen församling, där vi på senare tid haft så lite pengar att vi inte haft råd att ha en pastor anställd (fast vi egentligen önskat ha det).
Men trots den blygsamma kassan har verksamheten fungerat och vi har till exempel haft fler icke-medlemmar än någonsin på besök i vår kyrka.

Den inte bara största, utan den enda rikedom en kyrka skall ha är evangeliet, de goda nyheterna (som ordet evangeliet betyder) om att Ordet (dvs Jesus) blev människa, en människa som gjorde gott under sin tid på jorden men som trots det spikades fast vid ett kors för att ta på sig våra synder.
Inte nog med att Hans nåd gäller än idag, Han lever också och gör under än idag, genom Den Helige Ande, som Jesus vid sin himlafärd gav oss som hjälpare.
Med Andens hjälp försöker vi kristna, var och en med sina talanger, sprida Ordet till Arbogaborna, samtidigt som vi ber att detta skall bära frukt, att ordet ska falla i god jord.
Amen.

HARRY HOLM
2006/02/17

_____________________________________________________

Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er,
alltid, i alla böner för er alla.
Fil.1:3-4

SEPTUAGESIMA
Nåd och tjänst

Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er,
alltid, i alla böner för er alla.
Och det är med glädje jag ber för er,
ni har varit med i arbetet för evangeliet ända från första dagen,
och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.
(Fil.1:3-6)

Filippi var en viktig romersk handelsstad i Makedonien. Där fanns den första församling som Paulus och hans medarbetare startade i Europa. Och medlemmarna där verkade därför stå Paulus hjärta särskilt nära.

Brevet till de kristna i Filippi var ett av de brev som Paulus skrev i fångenskap. I den del av brevet som jag återger här ovanför talas det om arbetet för evangeliet. Det är ett arbete som utförs än idag, även av Arbogas kristna i februari 2006,

Ordet Evangelium bygger på ett grekiskt ord som betyder ”goda nyheter”. Dessa goda nyheter – om vad Jesus gjort och gör – försöker de kristna i Arboga idag att sprida på olika sätt och var och en efter sin förmåga. Och det är helt enligt Bibeln, där det klargörs att tanken är att var och en skall göra det han eller hon är bra på.

Med sina olika gåvor gör kristna i Arboga sin tjänst, tjänsten att sprida de goda nyheterna. Vissa lägger ner massor med fritid i sina församlingar, andra sprider evangelium enbart genom sitt sätt att vara.

Alla är lika värdefulla och när jag tänker på dom som sprider Jesus kärleksbudskap i Arboga, så måste jag skriva som Paulus skrev till de kristna i Filippi:
”Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er.”

Herre, välsigne oss och bevare oss,
låt Ditt ansikte i nåd lysa över oss
och ge oss frid.
Amen,

HARRY HOLM
2006/02/10

_______________________________________________

Men vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

1 Joh. 1:7

Kyndelsmässodagen
Uppenbarelsens härliga ljus

Kyndelsmäss, det handlar om kyndel, om ljus, och vi välkomnar i vardagen att dagarna denna årstid blir längre och längre. Ljuset är på väg tillbaka.
Och det stora ljuset, Jesus Kristus, har funnits här hela tiden, hela den mörka november och under december, under alla månader, alla år. Och det kan du vara säker på att han finns allra mest för oss när det är som mörkast, i Arboga som i våra egna liv.

I slutet av år 57 e.Kr. skev Paulus det vi kallar andra Korinthierbrevet. Så här skriver han i 2:a Korinthierbrevets 4:e kapitel, 4-6 verserna:

"Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.
Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre och jag är er tjänare för Jesu skull.
Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus."

På samma sätt tror jag att det är för oss kristna. Vi ska ju försöka vara så Kristus-lika som möjligt. Det gäller därmed för oss, att sträva efter att vara ljus i vår mörka tid, att med våra liv, helg som vardag, vara sådana föredömen i medmänsklighet och glädje att vi blir till ljus för andra människor här i Arboga och i världen.

Därför vill jag till slut påminna om vad Jesus säger, enligt Lukasevangeliet 11:e kapitel, 33:e versen.

"Ingen tänder en lampa och ställer den i en vrå eller under sädesmåttet. Man sätter den på hållaren, så att de som kommer in ser ljuset."

Vi ber:
Tack Gud för att Du räddade oss ur mörkrets värld och placerade oss i Din sons ljusa och löftesrika tillvaro. Låt Ditt ord vara ett ljus på hela min livsvandring. Käre Herre, hjälp mig att vara ett ljus för andra. I Jesu namn. Amen.

HARRY HOLM
2006/02/03

______________________________________________________

De gick fram och väckte honom: ”Herre, hjälp oss, vi går under.”
Han sade: ”Varför är ni rädda, ni trossvaga?” Sedan reste han sig och hutade åt vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt.
Matteus 8:25-26

4:e söndagen efter Trettondagen
Jesu makt att hjälpa

Dagens bibelord är från det avsnitt i Matteus evangelium där det berättas om en sjöresa som Jesus gjorde med sina lärjungar. Det blev storm, lärjungarna blev rädda men Jesus bara sov.
Till slut väcktes han av de skräckslagna medpassagerarna som bad om hjälp. Och hjälp fick lärjungarna men också en lite åthutning. Jesus menade att om de hade haft nog stark tro, så hade de inte behövt väcka honom. Då hade det ordnat sig ändå.

Jag förvånas, och skäms, inte så sällan över min egen trossvaghet.
För det är ju så ologiskt, att jag inte litar på min Gud trots att jag under åren fått exempel efter exempel på hur bönerna hjälpt, hur Herren inte bara lyssnat på mina problem utan till och med ordnat upp situationer på så intelligent sätt att mina tankars framtidsskisser inte ens kommit i närheten.

Men jag tränar. Jag övar på att lita på att allt ordnas till det bästa, helt enligt Guds plan.
Därmed inte sagt att jag slutar att be Herren om hjälp. För han tycker om när vi ber. Och han behöver inte väckas. Han är alltid vaken, vaken för både mina och dina behov, både dom behov vi ser och dom behov vi inte själva upptäckt men som Gud har helt klart för sig.

Så jag ber:
Du Herre, som ser alla de faror som lurar utanför och inom mig, ge mig kraft att klara pressen, så att jag inte blir missmodig och trossvag. Fyll mig i stället mer med tillit till Dig, i sådan omfattning att jag blir fylld av lust att hjälpa andra som Du hjälper mig. Amen.

Lär man sig, genom övning, att inte vara bitter, så är det ett steg på vägen. Men svårt är det att lyda dagens bibelord. ”Älska era fiender...”
Alla tycker vi ibland att vi utsätts för orättvisor, för svek. Någon man litat på gör en illa, på ett eller annat sätt. Den personen ska man älska, säger Jesus.

Att ”be för dem som förföljer er”, är lättare, tycker jag. Men att älska sina fiender... Då får man ta i. Och det ska gå, det också.
Man får, som jag skrev inledningsvis, börja med att inte vara bitter. För din bitterhet lider du mycket mer av själv än vad den gör som du är arg på.

Kanske måste vi i alla fall börja vår övning, i konsten att vara medmänniska, på ett ännu enklare plan. Detta genom att fundera på om vi till och med är kärlekslösa i vår behandling av människor som aldrig gjort oss något ont.

Bara tre verser längre fram, i Matteus 5:47, säger Jesus:
”Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?”

Det är klart att jag blir glad när jag ser någon från vår församling ute på stan, hejar och kanske till och med får en kram, som härom dan.
Men jag försöker vara en glatt hejande person också på andra Arbogabor, alla kategorier.

Kärleksfullhet, i ord och handling, vänlighet och hjälpsamhet, borde vara utmärkande drag för oss som vill kalla oss kristna.
Men är vi det?
Det har ute i samhället funnits en bild av oss att vi i stället är mer skickliga i att kärlekslöst döma andra människor.

Sådant gillar inte Jesus. Han kunde visserligen riva i ibland. Men det var inte sällan mot dom skriftlärda eller mot andra som trodde att dom var särskilt fina på något sätt.
Och Jesus drog sig inte för att vara tillsammans med allt från procentare till glädjeflickor och andra så kallade syndare. Han sade dessutom att Gud älskade dom.

Det är dags att fråga sig själv:
– Vilken kategori ligger jag närmast? Rövarna som slog och sårade? Eller samariten som försökte läka såren?

Jag ber:
Käre Gud, lär mig att leva för andra och lär mig att älska utan hänsyn till vad min medmänniska gjort mig eller någon annan, så som Du älskar oss genom Jesus Kristus. Amen.

HARRY HOLM
2005/08/19
______________________________________________________________
 

Som jag nämnde i en tidigare betraktelse har jag sedan tonårstiden betonat ett ord lite extra när jag varit med om att unisont läsa trosbekännelsens ord ”Jag tror på en helig allmännelig kyrka”.
Jag brukar demonstrativt säga ”Jag tror på EN helig allmännelig kyrka”. Och om jag skriver ut det skulle jag kunna sätta ett komma på ett strategiskt ställe, så att det blir ”Jag tror på en, helig allmännelig kyrka.”

När vi för några år sedan hade ett möte på Uskavi, en dag gemensam för Arbogas baptist-, missions- och pingstförsamlingar, skulle det handla om ett eventuellt samgående. Jag ledde mötet och hade samlat ihop en lång rad bibelställen (och kristna sånger) som talade om det viktiga med kristen enhet. Men då var jag blåögd – eller hade tro – nog att anta att de tre församlingarna hade samma bibelsyn.

Men samgåendet dröjde. Och så backade pingst ur, med motiv att en av reglerna för den blivande storförsamlingen inte stämde med Bibelns ord. Sedan försenades samgåendet baptist-mission av mer formella, samfundsregler. Men det har man visst kommit runt nu, eftersom det redan finns en interimstyrelse för en gemensam församling av missionare och baptister i Arboga.

Även om det nu skulle finns ”stadgar” som även pingstförsamlingen kan acceptera, så är det inte säkert att det är rätt ekumenik eller ”enhet i Kristus” att de tre församlingarna går samman.

För om alla tre församlingarna var för sig de senaste åren har haft sjunkande medlemssiffror, så talar mycket för att sammanlagda antalet frikyrkomedlemmar i Arboga kommer att fortsätta sjunka även efter samgåendet.
Om man inte plockar fram ett radikalt nytt sätt att arbeta.
Och det skulle man, med nuvarande resurser, kunna göra ändå i var och en av dagens profilerade församlingar. Som i alla fall kan samarbeta, vilket de visat sig klara så bra hittills.

För om jag fattat rätt så är det i princip inte genom att göra färre församlingar, utan genom att bilda fler församlingar, som Herrens rike ska breda ut sig.

Jag vill be:
Käre Gud, min far i himlen, Du som i Jesus vill göra oss till ett, styr bort oss från sådan splittring som är ett hån mot Din kärlek, och ge oss kristna den enhetskänsla som gör att vi – även om vi är i olika församlingar – tillsammans följer Din kyrkas herde, vår Herre, Din son Jesus Kristus. Amen.

De senaste veckorna har det varit en intensiv debatt om tro och om Gud på Nerikes Allehandas insändarsidor.

Dels har det funnits de där naiva åsikterna att det bara är vetenskapen som gäller, att allt annat är vidskepelse.
Dels har jag sett motpolen, trosvissa rader om Guds närvaro hos och i oss.
Jag gillade bland annat inlägget från signaturen Åsa. En person raljerade hånfullt över att det finns folk som tror att ”någon har skapat universum”.
Åsa svarade:
– Om du ser en bil, tror du då att den har skapat sig själv?

Ännu märkligare är det ju att det finns - ofta högt utbildade - människor som tror att något så gigantiskt som universum, eller en så liten men komplicerad och genial grej som det mänskliga ögat, skulle ha skapats av sig själv.

Till och med Darwin tvivlade till sist på sin evolutionsteori. Vid slutet av sitt liv frågade han sig bekymrat om han ”gett sitt liv till en fantasi”.

För det är klart att det finns en extremt intelligent skapare bakom, vi kallar den skaparen för Gud.

Hans son Jesus gick här på jorden och visade oss vad kärlek är. Han inte bara dog för oss. Han återuppstod också. Och än i vår tid ber kristna i hans namn så att människor tillfrisknar och både bildligt och bokstavligt uppstår från det döda.

Men det är som Abraham sade: Inte ens sådant övertygar vissa av våra medmänniskor.
Och då undrar jag: Är det vi som slarvar. Är det vi som enskilda kristna - och vi som församlingar - som inte på rätt sätt berättar för folk om Gud och hans otaliga under, om hans omtänksamma kärlek och intelligens?

Vi kanske inte berättar att Darwin själv tvivlade på sin evolutionsteori. Vi kanske inte ens berättar för våra grannar och vänner om vad Herren gjort i våra egna liv?

Jag ber:
Tack Käre Gud, skaparen, för att Du sände oss Din son Jesus för att rädda oss. Och tack Jesus för att Du gav oss den helige Ande som hjälp här på jorden. Vi ber Dig Helige Ande om kraft och mod och inspiration att i glädje berätta för alla och envar om Guds under i universum och i våra egna och andras liv.
I Jesu namn, amen.

HARRY HOLM
2005/09/16

--------------------------------

Se på himmelens fåglar, de sår inte, de skörar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem...
,,, gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer.
Ur Matteusevangeliets 6:e kapitel

Femtonde och sextonde söndagen efter Trefaldighet

ETT ÄR NÖDVÄNDIGT = LIVET EFTER DÖDEN

I Matteusevangeliets 6:e kapitel säger alltså Jesus att vi inte ska bekymra oss för morgondagen.
Gör vi nåt annat ?
Bensinpriserna blir skyhöga? Hur ska vi då klara alla resor till gamla faster Ida i Enköping med flera?
Kolesterolet är högt, undrar hur det kommer att gå med min hälsa?
– Idag är det soligt!
– Idag ja.

Det är i samma kapitel som Jesus säger: "Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl."

"Du kan ingenting ta med dig dit du går", heter det i visan om en fattig trubadur.
Och i Guldgrävarsången talas klartext:
"Man slåss om torvorna, i dagens strid som förr, och ser ej stackars Lasaros där utanför sin dörr, blott för sin skatt. och så blir natt.
Då knackar döden på, vem kan väl hjälpa, vem? Den rike mannen måste gå från gods och vinning slem. Men Lasaros, han får gå hem."

Många visor finns alltså på temat och vi har sjungit dom men texten går liksom inte in. Det är precis som om oron för framtiden stillas av materiellt samlande. När det borde vara tvärtom, att vi i oroliga stunder stillar oss med Böckernas bok – Bibeln.

Det handlar i båda sångerna ovan om Livet och döden. Eller ska vi säga Döden och livet. För om vi lever rätt och verkligen omvänder oss i frälsningens ögonblick, då är döden porten till det verkliga livet. Och väl där – i himmelen –  är jag säker på att vi med skammens rodnad, eller kanske bara med ett gapskratt, tittar tillbaka på tiden på jorden och säger:
Hur dum får man vara: Hur kunde jag finna glädje i en massa våldsamma actionfilmer, hur kunde jag riskera himmelens härlighet för plasma-TV?

Får jag vara påflugen nog att komma med ett råd: Strunta i Kronér och/eller Adam Alsing.
Slå i stället upp Bibeln. Och läs!
Gärna Matteus 9:18-26.

TIDIGARE BETRAKTELSER:
__________________________________________________

”Ty om de underverk som har utförts i dig hade skett i Sodom, så hade staden stått kvar än idag,”
Matteus 11:23

Tionde söndagen efter Trefaldighet
Förspillda tillfällen

Jag har i illustrerade böcker och i TV sett ögats och synnervens förunderliga funktion.
Med ögonen har jag stirrat upp mot natthimlen och försökt förstå oändligheten.
Jag har sett blommor växa upp genom hårt asfalt, myror som burit på bördor många gånger tyngre än dom själva.
Ingen har lyckats att vetenskapligt förklara för mig hur hjärtat kan fortsätta att slå dygn efter dygn. Men ett under är det.
När jag har upplevt människor komma upp ur drogmissbruk och ur misär av olika andra slag, för att bli glada, lyckliga, friska, omtänksamma medmänniskor, då fattar jag i alla fall en del av frälsningens makt.

Ja, tänk så många under det finns runt omkring oss. Dagligen.
Men trots alla dessa underverk så degar de flesta av oss omkring i någon sort invand andlig onyttighet. Vi jäktar och jobbar på, javisst. Men med vad?
Hur prioriterar vi? Vad är det vi missar?

Det finns en evangeliebok och jag brukar följa den rätt nära varje helg. Men i den evangeliebok, som gäller från första advent 2003, har det gjorts ett byte som jag inte vill vara med på,
Det handlar om denna veckas ämne, den 10:e söndagen efter Trefaldighet. Då gällde tidigare - sedan 1983 - rubriken "Förspillda tillfällen".
Men i den nya evangelieboken, som arbetats fram av Svenska kyrkan i ekumenisk samverkan med några andra kyrkor och samfund, främst Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan, har den 10:e söndagen efter Trefaldighet fått temat "Nådens gåvor".
Också texterna är helt utbytta. (Här finns till exempel berättelsen om hantverkarna som byggde tabernaklet med hjälp av Guds gåvor.)

Jag förstår inte varför det skulle ändras karaktär på denna söndag.
Dels har nådegåvorna varit på tapeten tidigare.
Dels behöver vi svenskar en botdag,

Visserligen behövs nådegåvorna - och framför allt användandet av dem - för att bygga församlingar. Men närmare 7 miljoner av de människor som redan är med i någon av svenska kyrkans församlingar deltar ju inte i det kyrkliga livet, varken genom regelbundna gudstjänstbesök eller genom att använda sina gåvor för att få medmänniskor att leva mer i Jesu efterföljd.

Så det vi alla behöver, det är omvändelse. Det vill säga: De tidigare allvarliga texterna på 10:e söndagen efter Trefaldighet borde ha fått stå kvar. Och då med sin glasklara rubrik Förspillda tillfällen.
Genom att rannsaka sig under det temat, kan var och en av oss kanske nå den bättring som Gud skulle glädjas över.

Förspillda tillfällen. Tänker jag efter bara lite, så kan jag komma ihåg otaliga sådana:
Alla gånger jag - på fysiskt eller andligt sätt - kunnat hjälpa en medmänniska men i stället försvarat mig med det falska uttrycket:
– Jag har inte tid.
Falskt? Jovisst. För jag fortsätter att betona, att den som säger "Jag har inte tid" egentligen menar "Jag anser något annat viktigare". Och när jag säger det, då är det att strunta i vad den Helige Ande just viskat eller ropat till mig.

Enligt Luther är Andens verk att han kallar, församlar, upplyser och helgar.

Att inte lyssna när Anden kallar, utan komma med det barnsliga
–  Jag ska bara...

Att inte ställa upp med de andra när Anden församlar.
– Jag hoppar över gudstjänsten den här söndan, måste plocka av vinbärsbuskarna".

Att se bort när Anden upplyser.
– Det där bibelordet gäller ju inte mig.

Att vara nöjd som det är när Anden vill helga.
– Vi har det ju så mysigt i våran församling där alla känner varann, och förresten kanske jag generar grannarna om jag ber dom följa med till tillväxtgruppen.

Allt sådant är synd mot den Helige Ande. Och det är i klartext att vända ryggen åt Gud.
Dessutom är det, åtminstone hos mig, tyvärr ett vanligt beteende.
Den 10:e söndagen efter Trefaldighet, tänker jag därför år efter år fortsätta med 1983 års version, det vill säga med temat Förspillda tillfallen. Så att jag får välbehövliga tankeställare. För omvändelse behöver vi alla. Då och då. Inte minst jag.

Jag ber:
Käre Gud, tack för Dina löften, som gör att jag kan be Dig förlåta mig för alla förspillda tillfällen. Herre, lär mig att lyssna när din Ande kallar eftersom han talar om vad Du vill att jag ska göra, och hjälp mig så att jag på rätt sätt tar vara på den tid Du utmätt åt mig här på jorden. I Jesu namn, Amen.
HARRY HOLM
2005/07/29

__________________________________________________

”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort.
Om ni inte har varit trogna ifråga om den ohederliga mammom, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde?
Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?
Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”
(Lukas 16:10-15)

Nionde söndagen efter Trefaldighet
FÖRVALTARSKAP

Visst gillar jag pengar. Mest bekymmer i det sammanhanget orsakar bristen på dom.
Så, gott om slantar gör mig gott. Tycker jag. Och än så länge har jag inte märkt att min kärlek till Herren har minskat när jag någon enstaka gång haft slantar så det räckt till räkningarna och dessutom blivit lite över.

Men budskapet i dagens bibelord är glasklart. Man kan inte tjäna både Gud och mammon.
Så jag måste fundera lite närmare på ordet tjäna.

– Ju mer pengar jag tjänar, desto mer kan jag offra till församlingens verksamhet och till exempelvis mission.
Verkar argumentet bra?

Det tycker knappast Herren.
För repliken ovan pekar på att man för den kristna verksamheten bara använder överflödet, det som är över.
Och ordet offer betyder faktiskt att man försakar något. Och det gör man ju inte, med inställningen att ”nu tjänar jag lite mer så nu kan jag ge lite mer till kyrkan”.

Ändå är det inte så enkelt, som att alltid ge mer än man har.

– Sälj allt vad du har, sa visserligen Jesus till den rike ynglingen.
Men han sade det inte till alla. Det var till exempel helt OK i bröllopshuset i Kana, att ge ut pengar för att hålla gästabud.

Att ställa in en familjefest för att i stället ge pengarna till kristen verksamhet, det låter ädelt. Och det vore ett offer.
Men frågan är om denna försakelse gjorde givaren till en glad och god människa.

Likadant är det med det mer eller mindre uttalade kravet att ge tionde, vare sig man är pensionär med 5.000 kr i handen i månaden eller en välavlönad nybliven ams-direktör med 120.000 kr i månaden.
För pensionären kan tiondet kännas som ett tvång. Och tvång ger ledsna människor. Och det är inte bra, för Gud älskar en glad givare.

Jag tror att det viktiga kan sammanfattas så här:
Det är inte fel att tjäna penningar men det är fel att tjäna penningen.

Så jag ber , Gud, gör mig klok och trogen, trogen att tjäna Dig och min nästa, lär mig att sköta mina uppdrag och mina pengar och ge mig uthållighet i det. Skydda mig så att jag, med eller utan pengar, dyrkar Dig och inte mammon, I Jesu namn, amen.

”Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.”
Matteus 7:14

Åttonde söndagen efter Trefaldighet
ANDLIG KLARSYN

I Bergspredikan talar Jesus i klartext och i liknelser om hur vi människor bör leva. Folket där på plats var överväldigade av hans undervisning, berättar Bibeln, för ”han undervisade med makt och inte som deras skriftlärde”. Så slutar sjunde kapitlet i Matteusevangeliet. Sedan gick Jesus ned från berget och stora folkskaror följde med honom.

Detta Matteusevangeliets sjunde kapitel börjar med orden ”Döm inte, så blir ni inte dömda.” Här finns också uttrycket om att man ser flisan i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. Och det tröstesrika ”Be så ska ni få”.

Men jag tänker idag på ett par andra saker i kapitlet. I 13:e versen uppmanas vi att gå in genom den trånga porten och välja den smala vägen. Mot den bakgrunden blir det extra svårt att betrakta vissa förkunnare som trovärdiga. Jag tänker bland annat på Benny Hinn, som betalade 70.000 kronor per natt för en hotellsvit, med förklaringen:
– Jag har bara en kropp att använda för Gud och jag vill därför inte låta Guds verk hindras av brist på vila.

Av egen erfarenhet vet jag att man kan vila i betydligt billigare nattkvarter.

Med min gamla rostiga Volvo i bakgrunden kan det kanske tolkas som avundsjuka, men jag är nog inte ensam om att tycka att det förtar trovärdigheten i förkunnandet när en kollega till Hinn har en Merca för 700.000 kronor plus sex andra bilar. Samt en Rolex-klocka för 300.000 kronor.

Tankarna går då av sig själva till Matteus 7:13. ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar.”

Och nästa vers, dagens Bibelord, sitter som en smäck: Ett uselt träd bär dålig frukt. Kostsamt lyxliv i stället för att dela med sig av sina tillgångar till de fattiga, det rimmar dåligt med det budskap Jesus vill ha spritt. En Rolex-klocka eller en bil för tre kvarts miljon, det är lätt igenkännbara exempel på den dåliga frukt som berättar om ett uselt träd.

Dessutom är det helt onödigt med materiell lyx. Det ger ingen lycka,
För att gå den så kallade smala vägen, att vandra med Jesus och så mycket som möjligt i hans anda, det är inte så jobbigt. För mig känns det faktiskt som en bred väg, om jag jämför med tiden innan jag beslutade mig för att följa Jesus.

Jag ber:
Käre Herre, låt Din Helige Ande visa oss vad som är sant och rätt. Använd oss i Ditt verk och ge oss den kraft och insikt som behövs för att vi ska klara det uppdrag Du gett oss.
Gud Fader, led oss på livet väg och låt Din Andes kraft lysa oss närvi stundtals famlar i mörkret. I Jesu namn, Amen.

HARRY HOLM
2005/07/15
__________________________________________________________________

Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ut ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom. (Matteus 17:5)

Sjunde söndagen efter Trefaldighet
KRISTI FÖRKLARINGS DAG
Jesus förhärligad

Tips och råd från vänliga människor, det får vi titt som tätt. Det kan gälla allt från yrkesval till lämplig krydda i maträtten.

Men ett bättre råd än i dagens bibelord, det finns inte.
– Lyssna på Jesus, sa Gud.

Bibeln är som ett korsordslexikon i livets stora ordfläta.
Låser det sig, är det svårt att hitta en lösning, då slår jag upp Bibeln och ser vad Jesus gjort och sagt. Och så försöker jag smittas av Herrens inställning.

Vad sker då? Jo, då går allt ihop, då stämmer det både i lod och våg, i med- och motlut i livets berg- och dalbana.

Så,jag ber:
Tack Gud för att Du på förklaringsberget visade vem Din son är. Hjälp mig att alltid se ljuset omkring honom. Och låt Ditt ord visa oss vägen genom vår – speciellt denna vecka – mörka värld, så att vi alla hittar till målet: Ett liv med Jesus och himmelens härlighet.
I Jesu namn, Amen.

HARRY HOLM
2005/07/08
________________________________________________________

Sjätte söndagen efter Trefaldighet
EFTERFÖLJELSE

När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.”
Lukas 9:57

Att följa Jesus. Att i alla fall försöka vara som han var (kärleksfull men ändå skarp när det gällde), göra som han gjorde (bota sjuka och förkunna kärlekens Gud) och säga som han sa (alltid de rätta orden i mer eller mindre kritiska lägen).

Ja, väljer man att följa Jesus, då får man strunta i det gamla och se framåt, gå framåt.

Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” (Lukas 9:62)

När man då går där och efter förmåga försöker trampa i Jesus fotspår, så händer det alltid saker utmed vägen.
Då och då i livet står man i vägskäl och undrar vad man ska välja. För en kristen är det lätt att be om Guds ledning, om att få ett tecken av något slag om vilken väg som är bäst (bäst för en själv, tänker man nog gärna).
Men mestadels har man inte ögon att se sådana pekpinnar.

Jag brukar i stället försöka tänka så här:
– Vad skulle Jesus ha gjort i den här situationen?
Eller:
– Vad skulle Jesus ha sagt i det här läget?

Innan eller efter detta har jag sökt ledning i Bibeln.
Men det räcker inte att kunna alla verser där. För det kan också de skriftlärda. Och Jesus sade så här:
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 5:20)

För det mesta känner jag förhoppningsvis vad som är rätt och fel. Och säger eller gör det riktiga. Det räcker inte att bara lita på nåden och syndernas förlåtelse.

För det står också, i Matteus 16-27, ”Mäniskosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.”

Jag ber:
Herre Jesus, du som gick korsets väg till slutet, ge oss mod att följa den väg din kärlek visar oss.
O, Kraftens Gud, som allt gott kommer från, fyll våra hjärtan med en rätt kärlek till dig, och till våra medmänniskor, så att vi bevaras i det goda som du har givit. I Jesu, namn Amen.

HARRY HOLM
2005/07/01

*******************************

DAGENS BIBELORD
När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.”
----------------------------
Sjätte söndagen efter Trefaldighet
EFTERFÖLJELSE

Att följa Jesus. Att i alla fall försöka vara som han var (kärleksfull men ändå skarp när det gällde), göra som han gjorde (bota sjuka och förkunna kärlekens Gud) och säga som han sa (alltid de rätta orden i mer eller mindre kritiska lägen).

Ja, väljer man att följa Jesus, då får man strunta i det gamla och se framåt, gå framåt.

Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” (Lukas 9:62)

När man då går där och efter förmåga försöker trampa i Jesus fotspår, så händer det alltid saker utmed vägen.
Då och då i livet står man i vägskäl och undrar vad man ska välja. För en kristen är det lätt att be om Guds ledning, om att få ett tecken av något slag om vilken väg som är bäst (bäst för en själv, tänker man nog gärna).
Men mestadels har man inte ögon att se sådana pekpinnar.

Jag brukar i stället försöka tänka så här:
– Vad skulle Jesus ha gjort i den här situationen?
Eller:
– Vad skulle Jesus ha sagt i det här läget?

Innan eller efter detta har jag sökt ledning i Bibeln.
Men det räcker inte att kunna alla verser där. För det kan också de skriftlärda. Och Jesus sade så här:
Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 5:20)

För det mesta känner jag förhoppningsvis vad som är rätt och fel. Och säger eller gör det riktiga. Det räcker inte att bara lita på nåden och syndernas förlåtelse.

För det står också, i Matteus 16-27, ”Mäniskosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.”

Jag ber:
Herre Jesus, du som gick korsets väg till slutet, ge oss mod att följa den väg din kärlek visar oss.
O, Kraftens Gud, som allt gott kommer från, fyll våra hjärtan med en rätt kärlek till dig, och till våra medmänniskor, så att vi bevaras i det goda som du har givit. I Jesu, namn Amen.

HARRY HOLM
2005/07/01
_______________________________________________________
 

” ... alla hade de någon ursäkt att komma med... ”

De som blev bjudna enligt dagens Bibelord hade alla sina ursäkter för att inte komma när festarrangören kallade.
En hade köpt en åker som han tyckte att han måste gå och kolla på. En annan hade skaffat sig fem oxar som han ansåg sig tvungen att inspektera kvaliteten på. Någon hade gift sig och ville därför inte komma.

Och så där är det väl för oss alla. När vi kallas, inifrån eller utifrån, att göra något kärleksfullt som medlemmar i Guds församling, så är vi som barn och säger ”ska bara...”
– Jodå, nog skulle jag vilja hjälpa till med evangeliseringen, men först ska jag bara...
Ja, när vi kallas till tjänst för Guds rike, så måste vi ”bara” först göra det och det och det. Gräsmattan ska klippas, fotbollsmatchen skall beskådas, den nyöppnade butiken skall inspekteras.

– Jag har inte tid.
Det är den största lögn vi kan uttala, inom oss själva eller utåt mot den som kallar oss till Guds rike.

”Jag har inte tid” betyder ju egentligen att jag anser något annat viktigare.
Och vad kan vara viktigare än att genom arbete för Gud, i Jesu efterföljd med hjälp av den helige Ande, rädda människor från helvetet, vare sig det är på jorden i nutid eller i underjorden i framtiden.

”När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede”, står det sedan i Lukas evangelium (14:21).
Vore jag Herren skulle jag vara jättearg över hur vi, dagens kristna, prioriterar i våra almanackor.

Så jag ber:
– Herre, vi prisar Dig och vi ber Dig förlåta oss att vi bortprioriterar arbetet för Ditt rikes utbredande. Käre Gud, Du som kallar oss till Ditt rike, ge oss inte bara mer lust utan också mer förnuft när det gäller att disponera tiden till att göra Din vilja, så att vi med hela våra liv kan tjäna Dig, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

HARRY HOLM
2005/06/04
____________________________________________________

SMÖRJELSEN då, hur föklarar man den - det ordet - för en sökande medmänniska?
Vi pratade om det här i vår tillväxtgrupp i april.

Olivoljan
Det blev att börja med OLIVOLJAN. Den användes i Bibelns värld för matlagning, för kroppsvård (Rut 3:3, 2 Sam 16:20), för sårbehandling (Jes. 1:6, Luk. 10;34) och – för underhåll av militär utrustning - jodå, kolla själv i Jesaja 21:5 eller 2:a Samuelsboken 1:21!)
OLJAN var en symbol för glädje och välbefinnande (Ps 45:8, 92:11, Ordsp. 27:9). Och att hälla olja över huvudet på en gäst var en hedersbevisning (Ps 23:5, 104:15, Luk. 7:46)
INOM DET RELIGIÖSA invigde och helgade man ting eller personer genom att smörja dem. Den symbola betydelsen växte till att oljan tänktes förmedla gudomlig kraft.
”HERRENS SMORDE” är den regerande kungen (Ps 2:2, 1 Sam 24:7, Klag. 4:20), senare översteprästen när han blev den som bestämd.

Smord = i Herrens tjänst
Men det gäller även personer som Herren i bildlig mening hade smort - dvs tagit i sin tjänst (Jes. 45:1, 61:1).
Dessutom blev uttrycket Den Smorde - alldeles innan kristendomens uppkomst - beteckningen för den väntade Räddaren.
Ordets hebreiska form - mashías - gav upphov till namnet Messias.
DÅ JESUS i NT skildras som ”Den Smorde” blev tanken att smörjelseoljan förmedlar kraft och Helig Ande (Luk. 4:18, Apg. 10:38).
Den får ockspå bli bilden av dom kristna: Dom har smorts av Kristus, dvs tagit emot Anden av Honom. (2. Kor 1:21, 1 Joh 2:20, 2:27)
På gamla testamentets tid var det alltså bara profeter, präster och kungar som kunde få denna underbara smörjelse. Men genom det Jesus har gjort för oss, så är allt Guds folk ett konungsligt prästerskap: För Gud vill att alla troende ska ha en smörjelse från Honom.

Till vad nytta?
Vi brukar använda uttrycket smörjelse för att beskriva Andens närvaro, närvaron och ledningen från Gud. Men vad är då nyttan med denna Smörjelse?
Smörjelsen är till för att allt Guds folk skall få kraft att förkunna Hans härliga gärningar.
Aposteln säger att ”hos var och en uppenbarar sig Anden så att den blir till nytta” (1 Kor 12:7) och han definierar målet som ”att församlingen blir uppbyggd” (1 Kor. 14:5).
Syftet är nämligen att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son.”(Ef. 4:12-13)
Smörjelsen, den Helige Andens gåvor, är alltså till för att bygga upp församlingen.
Predikanten predikar och pastorn vårdar men det är när den Helige Ande träffar människors hjärtan, som den förvandlande och förnyande elden tänds i dem.
Och meningen men det? Jo genom att inbjuda den Helige Ande att fritt få verka i församlingen är det meningen att Herren ska verka genom varje församlingsmedlem.

Bänkvärmares behov
Jag har en del tankar om hur fler ska få smörjelsen, hur det ska gå bättre än nu men det får jag ta i något planeringsråd...
För smörjelsen förlöser. Att många av oss mest är bänkvärmare kan alltså också bero på att vi inte riktigt kommer i kontakt med Guds kraft. Men den kontakten ska vi ha och vill vi ha.
För smörjelsen gör mig friare, frimodigare.
Tänk ett riktigt Gudsmöte, ett sånt där härligt tillfälle när Guds närvaro bara sköljer kärlek över en. Tårar kanske rinner utför kinderna, och man känner kanonstarkt att Gud är med just mig.
Vi smälter samman med Jesu Ande och får Gudomlig närvaro. (Som det står i 1. Kor. 6:17) ”Den som är förenad med Herren är en ande med honom.”

Hur förklara smörjelsen?
Åter till inledningen av inledningen. Hur beskriver man smörjelsen, den helige Andes verkan, för exempelvis en oinvigd tonåring? Kanske genom att förklara, att när man genom Helig Ande får kontakt med Herren så kan det kännas som när två tonårstjer träffas efter lång tid: Dom får syn på varann på Stora torget, dom skriker till och dansar om varandra i glädje och frågar och svarar:
-Tjaba! Hur äre? Länge sen, hundra år, typ. Durå? Jorå. Schysst. Woaa! Jippi!
På samma sätt bör kanske både dom och du och jag möta Gud under pingsten.
Släppa ut vår egen glädje, inte vara så hämmade. Egentligen borde det - speciellt i pingst - i kyrkan vara som på en fotbollsläktare när hemmalaget gör mål.
Med andra ord, kanske man inte borde skriva så mycket om pingst som jag har gjort, utan leva ut pingsten i stället. Nu och här. Alltid.

Jag ber:
Så Helige Ande, hjälp mig att frimodigt visa - i ord och ton, med miner och rörelser, med tårar och skratt - hur lycklig jag är över att få vara ett med Herren.
Jesus, tack för att den Hjälpare du sände oss, smörjer oss - så att inte våra kugghjul kärvar av rostiga vanor, så att vi inte fastnar i stelt uppförande, stelnade former,, smörj oss loss vår fastrostade frimodighet så att varje församling blir en plats där alla gör sitt i gudstjänsterna och i evangelisationen i Arboga.
Så att det varje dag i år och kommande år blir som en riktigt
Glad pingst.
I Jesu namn Amen.

HARRY HOLM
2005/05/13
______________________________________________________

KRISTUS OCH ANDEN

 Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Så står det i dagens bibelord.
På ett sätt är det många som kan vara emot oss kristna, som är det och som visar det mer eller mindre tydligt.
Men det är inte det som dagens bibelord handlar om. Det är mer om att när någon, eller något, är emot oss så, så har vi Gud som står på vår sida. Och han är den störste, en oslagbar livvakt, försvarsadvokat, rådgivare och skyddsängel.
Han är vår far och som ett barn vänder sig till pappa vid alla sorts bekymmer, så vänder vi oss till Gud.

"... ni har fått en ande som ger er söners rätt så att ni kan ropa "Abba! Fader", står det i Romarbrevets 8:e kapitel.

De kristna i världen har även idag människor emot sig, vilket tar sig uttryck i allt från spydiga ord till dödshot och verkställda sådana.
Men i alla lägen vänder de kristna sig till Herren och det ger styrka, mod och minskad oro.
Varje kristen har dessutom, som varje annan människa, de personliga problem av skilda slag som alltid dyker upp. Det kan ha att göra med hälsa, ekonomi, relationer och annat.

Ja alla vet vi att ett liv rymmer motgångar. Lidande finns av många slag och att lida för sin tro är en sort, och en stor sak egentligen. Förutsagd i Bibeln, exempelvis i Romarbrevet 8:18 där det står: "Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som ska uppenbaras och bli vår."
Vid alla lidanden är det dessutom trösterikt, att Jesus inför sin himlafärd lovade att den helige Ande, Hjälparen, skulle ta över på jorden och stötta – även oss sentida lärljungar – i alla lägen, i både sorg och glädje.

Ja, glädjen är också viktig. Att vara kristen är inte bara att allvarligt följa en rad hårda bestämmelser och leva helt i försakelse. Nej, jag brukar fundera på om vi inte här på jorden måste öva oss i att ha det glatt och mysigt, för annars kanske det blir för stor och chockartad kontrast när vi kommer till himlen och dess härlighet.
I Romarbrevet 8:13 står det: "Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; "

Sammanfattningsvis: Vi vet att Hjälparen kommer när vi behöver honom, och inte minst på söndag, Pingstdagen. Men jag vill ändå, som avslutning idag, citera ur en kollektbön i Svenska kyrkans evangeliehandbok:
"Allsmäktige evige Gud, du som har upphöjt din ende Son och givit honom del i din härlighet,
sänd oss Hjälparen, den helige Ande, så att vi med dina trogna finner vägen till ditt eviga rike. Amen."

HARRY HOLM
2005 05 08

”Och vägen dit jag går, den känner ni.”
Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”
Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”
Johannesevangeliets 14:e kapitlet, 4-7 versen.

Vägen till livet

Bibelordet här ovan finns i beskrivningen av hur det var när Jesus tog adjö från jordevistelsen.
Avskedstalet finns i Johannesevangeliet, i kapitlen 14-17, och det talet börjar med de korta men underbart sammanfattande orden:
”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.”

Där finns allt, för det betyder att den människa behöver inte bekymra sig, som tror på Gud och tror på Jesus.

Många, allt för många av dagens människor, bryr sig inte eller har av någon orsak svårt att tro. Det är inget nytt. Till och med i den närmaste kretsen runt Jesus fanns det tvivlare. Inte bara Tomas. Filippos ville se Fadern. Då blev Jesus lite besviken, men sedan svarade han, enligt 14:e kapitlet, i 9:e versen: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”
Och Jesus fortsatte bland annat med att säga: ”Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.”

För gärningarnas skull, alltså.
Här hade ju Jesus i flera år gått omkring och botat fysiska som psykiska sjukdomar, ja till och med uppväckt döda. Han hade förvandlat vatten till vin och han stod för betydligt större bespisningsunder än så.

– Fattar ni inte att det var med Guds hjälp, undrar Jesus – om vi skulle använda dagens språkbruk.

Vår väg idag då? Jesus är vägen, det han själv sagt. Den vägen han visade oss ska vi kristna gå, en väg av ständig strävan att göra det Jesus gjorde.

För i Johannesevangeliets 14:e kapitels 12 och 13 vers kommer sedan de fantastiska löftena till alla kristna. Jesus säger:

”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen.”

Ett steg på den vägen till livet – och i livet – är att hela med Guds hjälp, att lägga händerna på sjuka och säga till det onda att fara ut, I Jesu Namn.

Enligt Jesus föredöme och enligt Bibeln behövs bara tre ingredienser för att detta ska fungera:
1. Att det finns en troende.
2. Att denne troende har händer.
3. Att det finns en sjuk att lägga dessa händer på.

Hur ofta har vi tro och frimodighet att gå den vägen? Allt för sällan.
Men låt oss börja nu. Vi vanliga kristna. I familjen först kanske och bland nära vänner.
Framgången – om vi gör detta i äkta tro – kommer att sporra oss att låta Jesus hela kropp och själ hos allt fler Arbogabor.

Herre, jag ber: Påminn oss ständigt om att det inte bara är med undervisning utan också genom tecken och under som människor ska visas vägen till livet, det vill säga vinnas för Herren. För då blir Fadern verkligen förhärligad. Och glad.
Amen.

HARRY HOLM
Inför 2005/04/17
_____________________________________________________

Den gode herden finns också i Arboga

På samma ställe i Johannesevangeliet, där dagens bibelord här ovanför är hämtat, säger Jesus. Till oss, här uppe i Nord:

"Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det ska bli en hjord och en herde."

Tänk att få vara en i Hans hjord! Vilken gåva. Det betyder att när vi har bekymmer så kan vi berätta det för vår herde, exempelvis i bönens form, och Han hjälper oss.
Kanske inte direkt och kanske inte som vi har önskat utan ofta på ett underbart, mycket bättre sätt.

Ibland händer det att man får vänta på att Herden hämtar oss ur bekymrets sankmark.
Men han kommer till slut, var så säker!
Under väntetiden fortsätter vi att ropa på honom, genom att be eller att läsa i Bibeln och där - mitt i vårt irrande - hittar Han oss, genom att vi finner Honom.
Och ju mer jag lär känna Jesus, som han känner mig, så förstår jag att det är hos honom tryggheten finns, för ett får som mig och för alla andra mer eller mindre vilsna och rädda människor.
Amen.

HARRY HOLM
2005/04/08
_____________________________________________________

Påskens vittnen – fick frid

Frid åt er alla! Så står det i dagens bibelord här ovanför. Med ”Frid” hälsar också många frikyrkliga varandra. Och det känns skönt.
Men när Jesus uttalar de orden är det inte bara en hälsningsfras eller en variant på norskarnas Ha det!

För när Jesus säger något är det som vanligt inte bara ord, utan fakta, verklighet. När Jesus sa ”Frid” till sina lärjungar, då kände de säkert hur friden sköljde in i dem och tog bort all sorg samt suddade ut all rädsla för romarna och för judarna. Vilket var nödvändigt inför den kommande kampen för evangelium.

Det är likadant för oss idag, inte bara när vi gör våra tafatta försök att sprida Jesu budskap, utan också i det dagliga världsliga livet. För att orka ta itu med problem och diverse arbetsuppgifter måste man ha frid inombords. Annars blir allt extra jobbigt.

Men har du Guds frid i hjärtat, då känner du trygghet och klarar kampen mot både det ena och det andra, mot krasslighet och krämpor, mot myndigheter och mobbare, mot frestaren och andra fula fiender.

Lite längre fram i Johannesevangeliets 20:e kapitel andas Jesus på lärjungarna och säger: Tag emot helig ande.
Genom detta fick lärjungarna mer bokstavligt än vi idag känna att Jesus skulle vara med dem för alltid. Ja, rent fysisk blev upplevelsen: Han andades på dem.

När Jesus sedan lämnade jorden förklarade han att det var Den helige ande som därefter skulle göra Jesus jobb här nere hos oss. Den helige ande skulle vara vår hjälpare. Och nog är vi många som på olika sätt, och i olika sammanhang, känt hur denne hjälpare andats på oss och därmed givit oss styrka, kraft och – frid.

Så inför söndagen efter påsk – som alltid – ber vi om att Den helige Ande, enligt Jesu löfte, ska komma och hjälpa oss så att vi i våra hjärtan får Guds frid.
Amen.

HARRY HOLM
2005/04/01
_____________________________________________________

______________________________
SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN
Jesu dop

Bland alla som kom till Johannes för att döpa sig fanns alltså också Jesus. Johannes vägrade till att börja med.
– Det är jag som behöver döpas av dig, sa han.
Men Jesus gav sig inte, det var förutbestämt förklarade han och Johannes förstod och döpte sedan sin mästare i floden Jordans vatten.
Genom det dopet invigde Gud sin Son till hans kall som vår frälsare.

När jag läser dessa rader förs tankarna till skillnaden mellan barndop, som främst Svenska kyrkan genomför, och så kallat troendedop som finns i till exempel baptistförsamlingarna och i pingströrelsen. Där är tanken att man ska vara så vuxen att man själv förstår och därmed vill döpas.
De som döps som spädbarn konfirmeras ju senare. Konfirmationen betyder att man tycker att det var rätt av ens föräldrar att låta döpa en som barn, man konfirmerar dopet – och låt oss hoppas att så många som möjligt förstår den orsaken till konfirmationen.
Det finns exempel från konfirmandgrupper där en ung människa öppet erkänt att hon/han inte tror men konfirmerar sig "för presenternas skull".
Då har man kommit långt ifrån de där dagarna på Jordanstranden där Johannes döpte – i Jesus namn – dom som trodde på Jesus Kristus.

I stället ber jag, käre Gud, hjälp oss som blivit döpta att leva som dina barn. Med kärlek till och för andra människor.
I Jesu namn. Amen.

HARRY HOLM
2005/01/09
_______________________________________

TRETTONDAG JUL
Herrens Härlighet

Vid årsskiftet 56-57 e.Kr. satt Paulus i Efesos och skrev det första brevet till församlingen i Korinth, då oroad över situationen där.

I det andra Korinthierbrevet, som han skrev i slutet av år 57, var Paulus glad över att det liksom ordnat sig i församlingen och han rekommenderar en insamling till Jerusalems fattiga kristna.

Men idag tänker jag mest på Paulus ord i samma brev om hur Jesus speglar Guds härlighet.
Så här skriver Paulus i 2:a Korinthierbrevets 4:e kapitel, 4-6 verserna:

”Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.
Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre och jag är er tjänare för Jesu skull.
Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.”

På samma sätt tror jag att det är för oss kristna. Vi ska ju försöka vara så kristus-lika som möjligt. Det gäller därmed för oss, att sträva efter att vara ljus i vår mörka tid, att med våra liv, helg som vardag, vara sådana föredömen i medmänsklighet och glädje att vi blir till ljus för andra här i Arboga och i världen.

Därför vill jag påminna om vad Jesus säger, enligt Lukasevangeliet 11:e kapitel, 33:e versen.

”Ingen tänder en lampa och ställer den i en vrå eller under sädesmåttet. Man sätter den på hållaren, så att de som kommer in ser ljuset.”

Käre Herre, hjälp mig att vara ett ljus för andra. I Jesu namn. Amen.

HARRY HOLM
2005/01/06

____________________________________________

SÖNDAGEN EFTER NYÅR
I Faderns hus


Det framgår klart av Bibeln att den tolvårige Jesus fick en del bannor, så att säga, för att han stannade kvar i Jerusalem när föräldrarna gav sig av hemåt. När de förstod att han inte var med i karavanen vände de tillbaka och letade i tre dagar i Jerusalem innan de hittade honom – i templet.
Hur kunde du göra så här mot oss, sa föräldrarna på föräldrars vis, och berättade tämligen anklagande hur dom letat och letat.
Då sa Jesus:
– Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader.

Söndagen efter nyår 2005 kan vi i Sverige konstatera att ovanligt många söker sig till Faderns hus. Kyrkorna har de senaste dagarna fyllts av människor som behöver tröst, gemenskap och Guds ord.
I katastrofens svallvågor landar vi i tryggheten i Gud hus.
På samma sätt som ett barn i någon form av nöd söker sig hem till mor och far, blir kyrkan i lägen som detta helt naturligt Det Trygga Hemmet för oss som barn av vår nation.

Har vi riktig tur får vi i kyrkan lära oss om Job, han som i landet Us på en dag förlorade allt han ägde – inklusive sina tio barn – men som ändå (enl. Job 2:21) kunde säga:

"Naken kom jag ur min moders liv,
naken vänder jag åter.
Herren gav och Herren tog,
lovat vare Herrens namn."

"Under allt detta syndade inte Job och klandrade inte Gud." (Job. 2:22)

Gud är aldrig orsaken till det onda. Han lider med oss, Herren har också sår.
Låt oss aldrig glömma det. Vare sig vi är i fara eller i kyrkans rofyllda hägn.

I Jesu namn. Amen.

HARRY HOLM
2005/01/02

Klicka här för att läsa mer om Job
_____________________________________________________

NYÅRSDAGEN

Lyckliga är de människor som redan som barn fick lära sig att bedja.
(Från målningen "Gossen Samuel beder" av J. Reynolds)
_________________________________________________________________
" Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det."
(Johannesevangeliet 14:14)
_________________________________________________________________
Vägen till Fadern - bönen

Jesus hade tvättat lärjungarnas fötter, han hade pekat ut förrädaren
Judas Iskariot och han hade gett oss det nya budet, att vi ska älska varandra. Han hade också förutsagt Petrus förnekelse, innan han höll
det så kallade avskedstalet och berättade om vägen till Fadern.

Då betonar han värdet av tron på Jesus Kristus.
– Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. (Joh. 14:12)
De gärningarna Jesus hade gjort var inte småpotatis precis. Och ändå ger han sådana löften om vad vi som lärljungar ska kunna utföra. Gränserna tycks bara vara de gränser vi själva sätter, genom att vi inte har tro nog att i Jesu namn utföra exempelvis helande och annat gott av det slag han gav exempel på under sin jordavandring.

I avvaktan på att vi i större utsträckning, i Jesu namn utför tecken och under, får vi väl fortsätt att ägna oss åt att be.
Vi som är lite mer aktivt kristna har ju platser och former där vi berättar för varandra om hur bönen hjälpt oss i de mest omöjliga situationer.
Även annars men framför allt nu – i de mentala svallvågorna efter Sunami – är det viktigare än någonsin att vi berättar för människor även utanför församlingarna om bönens makt och kraft.
Och jag är säker på att många tusen ovana bedjare de senaste dagarna vänt sig till Herren, vare sig de simmat i en framrusande flodvåg eller från Sverige ängsligt letat nära och kära på internets thailändska namnlistor.

När sedan vissheten kommer, att det värsta har hänt, då får vi alla söka tröst i gemenskap med andra och med Gud.
Då får vi be, i kyrkorna och i enskildhet, om kraft att orka leva vidare, att leva vidare för dem som fortfarande lever.

I Jesu namn, amen.

HARRY HOLM
Vid årsskiftet 2004-2005

_______________________________________________________

Mammornas möte – och deras söners

Dagens bibelord beskriver det tillfälle då Jesus och Johannes Döparen för första gången var i samma rum. Båda var fortfarande i sina mammors magar men de levde och inte minst Johannes visade det genom att så att säga sparka en hälsning.

De två träffades nog inte så mycket efter denna gång men de möttes vid ett viktigt tillfälle många år senare, det vill säga då Johannes döpte Jesus.

Men den här helgen handlar inte predikningarna i landets kyrkor i första hand om dessa båda huvudpersoner. För det är en sorts Mors dag, fjärde söndagen i Advent. Bibelordet berättar om prästfrun Elisabet som blivit med barn så sent i livet att allt hopp i den vägen egentligen var ute.
Men det handlar idag mest om Jesus mamma, en enkel kvinna av folket... i alla fall i hennes egna ögon. För som svar på Elisabets hälsning utbrister Maria (enligt Lukas 1:46):
– Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare; han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Glad gick hon alltså i väntans tider. Och just nu får vi, som vandrar på Arbogas gator ett par tusen år senare, be till Herren att han hjälper oss att bortse från materialismens i juletid totala dominans för att i stället koncentrera oss på göra som Maria, vänta på Sonens ankomst.
HARRY HOLM
2004/12/17

Vägen till korset
för Jesus och för oss, som på olika sätt följer honom.

”Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignade vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. (Luk. 19:37-38)

”Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja Jesus ur vägen – de var rädda för folket. Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. De blev glada och erbjöd honom pengar.” (Luk. 22:1-5)

Det nya förbundet

Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att han stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern... (Joh. 13:1)

På kvällen lade han sig till bords med de tolv. (Matt. 26:20)

Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han åt dem och sade: ”Drick av den alla, detta är mitt blod, förbundsblodet som blev utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Nu kommer jag inte at dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.” (Matt 26:26-29)

Korset

Pilatus frågade:
”Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas Messias?”
Alla svarade: ”Han skall korsfästas!” (Matt. 27:22)

Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset och samlade hela vaktstyrkan omkring honom. De tog av honom kläderna och hängde på honom en soldatkappa, vred ihop en krans av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i högra handen på honom och hånade honom och sade: ”Leve judarnas konung.” De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. Och när de hade hånat honom, tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom. (Matt 27:27-31)

När de hade korsfäst honom, delade de upp hans kläder genom tt kosta lott om dem, och satte sig de sig ner där och vaktade honom. (Matt. 27:335-36)

Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster rom honom. (Matt.27:38)

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Min Gud,m Min Gud, varför har du övergett mig? (Matt. 27:45-46)

Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig... (Matt. 27:51-52)

När officeren och de som bevakade Jesus såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” (Matt. 27:54)

Då det redan hade blivit kväll - det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten . kom Josef från Arimataia, en ansedd rådsherre som också han väntade å guds rike. Han tog mod till sig och gick till Pilatus och bad att få Jesus kropp. (Mark. 15:42-43)

Josef köpte linnetyg, tog ner honom och svepte honom i tyget. Han lade honom i en grav som var uthuggen i berget och rullande en sten för ingången till graven. Maria från Magdala och Maria, Josefs mor, såg var han blev lagd. (Mark. 15:46)

Kristus är uppstånden

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftig jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. (Matt. 28:1-2)

Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem. ”Han har uppstått från de döda och nu går han före er till Gallileen. Där ska ni få se honom.” Nu har jag sagt er detta.”
De lämnade genast graven. och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta för hans lärjungar... (Matt. 28:5-8)
___________________________________________________

Ett citat om betydelsen av det vi läst

Rom. 6:3-11: Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristis uppväcktes från de döda genom Faders härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han så skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet at vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas in makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus, är vår tro att vi också skall leva med honom.

TEXT: HARRY HOLM / BILDER: GUSTAVE DORÈ
Stilla veckan 2005
_______________________________________________________

PALMSÖNDAGEN
VÄGEN TILL KORSET

Dagens bibelord (ovan) berättar om hur dom som ansåg sig lite finare religiöst sett än andra, farsiéerna, protesterade när folk – inklusive lärljungarna – jublade under Jesus åsneritt mot Jerusalem.

Fariséerna studerade lagen och de äldstes stadgar och höll benhårt på alla gamla regler, ja så strängt att de höll sig för sig själva och inte ville vara tillsammans med de andra, som de kallade för otrogna och ogudaktiga.
Det blev förstås en kulturkrock när så Jesus kom, han som till och med ville ha gemenskap med syndare.
– Det är inte dom friska som behöver läkare utan dom sjuka, sa han bland annat.
Och han kallade rakt ut fariséerna för hycklare. Genom sin lagiskhet stängde dom sig ute från Guds rike, menade Jesus.

Så naturligtivs vägrade fariséerna att acceptera Jesus som Guds son. De var dessutom väl ansedda i samhället, folk respekterade denna religiösa societet.
Kanske har vi där ett av skälen till att samma människohop som nu prisade Jesus och strödde ut palmblad framför honom och åsnan, några dagar senare ropade:
– Korsfärst, korsfäst!

Påverkbara är vi alla, av "yttre omständigheter". Det ärkebiskopen K-G Hammar i Uppsala uttalar får liksom större tyngd än det exempelvis en enkel baptistmedlem i Borås säger. Därmed inte sagt att Hammar har mer rätt.
Den enda som har helt rätt och alltid gör och gjort helt riktigt är Jesus Kristus.
Närmast honom kan vi komma genom att läsa i Nya Testamentet om vad han sagt och gjort och försöka leva därefter.

Jag skulle hellre vilja vara svansen på åsnan som bär Jesus, än en farisée som kan hela Gamla Testamentet och kyrkoordningen utantill.

Käre Gud, låt mig få mer förmåga att i ord och gärningar strö ut palmer och breda ut kläder för Din son, vår Herre. Jesus Kristus.
Amen.

HARRY HOLM
2005/03/18

___________________________________________________

FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN

FÖRSONAREN

Med hänvisning till dagens bibelord (ovan) ska vi titta lite tidigare i Hebreerbrevet. I det 9:e kapitlets 15:e vers står det:

"Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utvalda eviga arvet,
sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det första förbundet." (Heb. 9:15)

Det grekiska ordet för "förbund" betyder också "testamente". Och då är alla med på noterna, som vet att vår Bibel innehåller två huvuddelar.
Gamla testamentet i Bibeln berättar om det gamla förbundet, om den gamla lagen. I långa stycken är det rätt otäck läsning som bjuds i Gamla testamentet. För den gamla lagen var en sträng lag.

Men så kom Jesus Kristus (förutspådd i Gamla testamentet att komma till jorden) och det är om Honom och hans budskap och roll som Nya testamentet handlar.
Nya testamentet, det nya förbundet, är alltså den nya lagen.
Och det vet vi, att även i vår tid när det kommer en ny lag, så är det det den nya lagen som gäller, inte den gamla.
Visserligen finns i nya lagar mycket kvar av de gamla men ändringarna är alltså väsentliga.
Så också med Nya testamentet, med Det nya förbundet, med den nya lag som inte talar så mycket om straff men som talar om förlåtelse.

Jag vill påminna om hur det stod i Heb. 9:15:

"... sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det första förbundet."

Jesus, den enda – bl.a. ur medmänsklig kärlekssynpunkt – perfekta människa som levat på jorden, dog på korset för att vi skulle slippa de straff som vi enligt gamla testamanetet vore värda.
Han dog på korset för att sona de synder som vi andra presterat och presterar.

Det Nya testamentet berättar också om hur Jesus kan förvandla en skuldtyngd syndare till ett – närmast i lyckorus fritt svävande – Guds barn.
Jesus kan göra om ett tomt och dystert liv, till ett glädjefyllt liv med mål och mening, ett liv då man hela tiden vill sträva efter att – så gott man kan – göra och vara som Jesus.
För det är det som blir följden när en människa hittar sin plats i Guds, ja i den glatt kämpande kärlekens rike.

Så tack Gud för det vi uppmärksammar om ett tiotal dagar, tack för att Du offrade Din son på Golgata kors, tack för försoningen, tack för att Du förlåter synder.
I Jesu namn, amen.

HARRY HOLM
2005/03/11
____________________________________________________

Nu börjar ekumeniska böneveckan
Arbogas församlingar i samverkan

Söndagen den 16 januari började den ekumeniska böneveckan i Arboga.
Inledningen sker i Missionskyrkan.
I samband med denna vecka kan det vara på sin plats att påminna om trosbekännelsen, enligt vilken vi tror på En helig allmännelig kyrka.

Sedan jag var i 20-årsåldern har jag, ibland lite övertydligt, betonat ordet ”en” vid de tillfällen då det varit gemensam uppläsning av trosbekännelsen.
”Vi tror på EN helig, allmännelig kyrka”.
En sorts extra stark bekännelse också till ekumeniken, så att säga.

Inte bara i Arboga utan på många andra håll i landet går församlingar från olika samfund samman. Det är en strävan mot enhet som inte sällan beror på sjunkande medlemstal och brist på pengar men som ändå har fördelar:
I dagen samhälle är det viktigare än någonsin för de kristna att visa upp enhet, enighet och sammanhållning gentemot de destruktiva krafter och den gudlöshet som breder ut sig i vårt samhälle.
Förutom gemenskap mellan de kristna krävs också – och inte minst – gemenskap mellan de kristna och dem som ännu inte hittat till gemenskapen i kyrkorna, i församlingarna.

Isoleringens vådor
I somras var tidigare Arbogakyrkoherden Claes-Bertil Ytterberg på biskopsvisitation i Tunabygdens kontrakt och höll ett anförande med rubriken "Knutby, Madrid, religion, politik och kyrka."  
Biskopen talade om kyrkans långa resa genom svensk kultur och historia. Han beskrev även den långa tiden med värderingsmonopol: Fram till 1857 fick inga svenskar träffas och prata om bibliska och andliga saker utan att en präst fanns på plats.
– Den tiden är lyckligtvis förbi, genom det demokratiska samhället har vi fått myndiga människor, som själva tar ansvar för sitt liv och sin tro, sade biskopen och berättade om hur frikyrkorörelsen gjorde uppror mot kyrkans auktoritära anspråk och hävdade den personliga rätten till att tro, tänka och ta ställning i andliga och religiösa frågor på egen hand.

Som på en Finlandsfärja
Claes-Bertil Ytterberg berörde i anförandet i Dalarna också den pågående kantringen mot ett allt mer individualistiskt tänkande. Han sade:
– Vi får ett livsåskådningsmässigt torg, ett värderingsmässigt smörgåsbord, ungefär som på en Finlandsfärja. Naturligtvis uppstår då också en marknad för många olika egenföretagare i andlighet och religion varav man kan säga att Knutby står för en sådan.
– Knutby är ett exempel där man vänder världen ryggen och isolerar sig, en farlig tendens, förklarade biskopen och lade till:
– Vi i kyrkan har till uppgift att erbjuda någon sorts kost så att människor inte skall behöva drabbas av rörelser som är destruktiva och personlighetsförstörande.

Den samariska kvinnan
Sedan jag begrundat dessa biskopens ord vill jag påminna mig och dig om berättelsen om den samariska kvinnan.
Andra helgen efter Trettondedagen är temat i många kyrkor ”Jesus visar sin härlighet”.
Åtminstone vart tredje år läser man därför den här helgen i Svenska kyrkan ur Johannesevangeliets fjärde kapitel, om den samariska kvinnan.
Så här står det i verserna 7-10:

”En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.)
Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten:”

Jag för min del ber, i Arboga år 2005, om en än mer samverkande kristenhet, med en enighet som bidrar till att locka många fler till att höra, lära sig om och uppleva Guds kärlek.
I Jesu namn, amen.
HARRY HOLM
2005/01/14
______________________________________

Första söndagen i fastan
Prövningens stund

Frestelser utsätts vi alla för. Stora som små frestelser. Frestelsen att se en film på TV när man egentligen borde ringa eller besöka en gammal släkting eller någon annan ensam medmänniska.
För att ta ett exempel.

I början av Matteus fjärde kapitel får vi läsa om hur Jesus av Anden förs ut i öknen för att sättas på prov av djävulen.
När Jesus fastat i 40 dygn, alltså både dagar och nätter, så blev han hungrig, berättar evangelisten.
Då sa frestaren, djävulen:
– Du som är Guds son behöver ju bara säga till så blir den här stenen till bröd.
Det var då Jesus svarade, det som står i denna dags bibelord (längst upp på sidan under vecka 7) :
Människan lever inte bara av bröd utan av Guds ord. Ja, det står till och med "av varje ord" som utgår ur Guds mun.

Gud talar till oss på olika sätt och i många sammanhang.
Just den här helgen har vi i vår trakt många tillfällen att höra Guds ord i kyrkorna (Klicka på "Vad händer i kyrkorna", längst upp på sidan!).
En som verkligen "lever ut" Guds ord till oss är örebroaren Birger Skoglund, som framträder i Pingstkyrkan i Kungsör fredag-lördag-söndag.
Även om jag oftast finner Guds ord hemma vid köksbordet, med Bibeln uppslagen, så måste jag erkänna att när Birger Skoglund talar, då får orden i Bibeln en extra dimension.
Har ni en chans, tar er till Kungsör i helgen och lyssna på Birger!
Därefter har djävulen mindre chans att prägla Ditt liv.

Herre, ge oss nåd att följa Dig, så att vi med Din kraft kan stå emot ondskan attacker. I Jesu namn, Amen.

HARRY HOLM
2005/02/11
_________________________________________

BIBELORD 20 febr 2005
Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!”
Markus 9:19
_______________________________________________

Den kämpande tron

För många varierar tron från vecka till vecka, från år till år, eller från skede till skede i livet. Det är inte ovanligt att människor mer eller mindre glömmer Gud, fram till den punkt då något dramatiskt händer i livet, då är de kristna församlingarna, kyrkan, bra att ha.

Vi i frikyrkan och andra som ber mycket kan, när bönesvaren dröjer, i svaga stunder känna attacker mot vår trosvisshet.
Eftersom – trots allt bedjande – krämpan inte lämnar oss, eftersom vår granne inte kommer med till kyrkan, eftersom kassan inte vill räcka till, så förleds man tänka att det är något fel – på oss själva eller på tron.
Lyckligtvis lär man sig snabbt igen att Herren är att lita på. Han är bara så mycket smartare än mig, exempelvis är det inte alltid så att det jag ber om är det bästa. Men det blir till slut till det bästa. Om man kämpar vidare med bön, i tro. Det gäller både oss som är aktivt kristna i en församling och dem som ber i hemmets lugna vrå på sin väg mot frälsningen.

Dagens bibelord (se ovan) handlar om när Jesu lärljungar misslyckats med att bota en dövstum pojke som dessutom tycks ha haft epilepsi. Men Jesus kunde hela, sedan han sagt de kända orden:
– Allt är möjligt för den som tror.
När lärljungarna sedan var ensamma med Jesus frågade de honom varför de hade misslyckats med sitt försök att driva ut den onde anden ur pojken.
– Den sorten kan bara drivas ut med bön, svarade Jesus.

Här i Arboga samlas vi från frikyrkorna en gång i veckan i så kallade tillväxtgrupper, cellgrupper säger andra.
I min församlingar har vi flera sådana. Där brukar vi be mycket, även för personer som är sjuka på olika sätt. I och med att vi har en bönebok där vi skriver upp böneämnen och även bönesvar så har vi en hjälp när det gäller att komma ihåg allt underbart som sker – och även det som inte händer.

Ibland får vi be i många veckor, andra gånger går det relativt snabbt. Men ofta får vi se effekten av envist bedjande, och för varje gång stärks tron, för varje gång minskar behovet av att kämpa för att tro.
Därmed stärks hela tiden viljan att kämpa för tron, för spridandet av budskapet om Jesus.
Tack Herre för att vi får arbeta för Ditt rikes utbredning,
Tack Herre för att vi får äran att tro på Dig.
I Jesu namn, amen.

HARRY HOLM
2005/02/18

Tredje söndagen i Advent
Vägröjaren - Johannes Döparen

Bibelordet inför den tredje advent har jag hämtat från Lukas evangelium. Lukas verkar vara den ende av författarna i Nya Testamentet som inte är född jude. Han var läkare och en av Paulus medarbetare och skrev sin berättelse ungefär 80 år efter Kristi födelse.
I tredje kapitlet berättar Lukas om Johannes döparen, mannen som röjde väg för Jesus och till och med döpte honom.

Johannes, son till Sakarias, var ute i öknen när Gud sa till honom vad han skulle göra. Så Johannes började, överallt i trakten av Jordan, att förkunna syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.
Folk kom i stora skaror till honom för att bli döpta, trots att han kallade dem ”huggormsyngel” och sa att ”varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kasts i elden”.
Undra på att människorna då frågade Johannes vad de skulle göra. En del av svaret de fick kan Du läsa i dagens bibelord, överst på sidan.

Många av de människor som kom till Johannes fick för sig att det var den efterlängtade Messias som hade kommit. På sådana frågor svarade han alltid:
– Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. (Luk.3:16)

Bland alla som kom till Johannes för att döpa sig fanns också Jesus. När han blivit döpt – berättar Lukas – och stod och bad ”öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen:
– Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Jag hoppas att det är lika för Dig som läser dessa rader, att Jesus är – eller mycket snart blir – Din utvalde.
Jag kan intyga att det inte finns en bättre förebild (läs mer om Honom i Bibeln så förstår Du vad jag menar).
Och jag kan bekräfta att det inte finns bättre ressällskap på färden genom livet än Jesus Kristus.
Han är inte bara Idol 2004 utan Idol i evighet.
Amen.

HARRY HOLM
2004/12/10

ETT BIBELORD 2005 02 27:

Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. (Lukas 11:23 )

Missionsprovinsens demoner

Dagens citat från Jesu mun (se ovan) finns i ett sammanhang där Jesus drev ut en demon som var stum, som det heter. Och när demonen for ut började den stumme tala.
Det var ett under förstås, svårt att acceptera för dom som bara trodde på dåtidens auktoriteter.
Några började tala om att det var med djävulens hjälp Jesus drivit ut den onde anden. Dom fattade inte själva hur ologiskt det var, att tro att djävulen hjälpt till att driva ut en ond ande, en av de sina.
Så Jesus fick förklara, att så dum är inte den onde att han slåss mot sig själv.

Därmed fick Jesus också möjlighet att predika motsvarande budskap om den Goda sidan, överfört till dagens värld och språk ungefär:
– Så dumma är väl inte de som vill sprida det kristna budskapet att de slåss mot sig själva?
Jo, just så dumma är vi, vi i kristenheten.
Splittringen enbart i vårt land speglas kontiuerligt av nyhetsrappor-teringen i exempelvis Tidningen Dagen.
Bland mycket annat har vi nu läst där om prästerna i Svenska kyrkan som bildat en egen kyrka så att säga, därför att de inte kan acceptera att kvinnor leder, predikar, medverkar i gudstjänst.
I Guds tjänst.

Trots att dessa Missionsprovinsens präster säkert har en Bibel och bevisligen har läst Paulus olika brev så väljer de att blunda för de Guds ord som inte passar dem.
Exempelvis står det ju att Paulus skickade sitt brev till Rom med församljngsföreståndare Febe, Foibe, en kvinna alltså.
Kvinnoprästmotståndarnas gud, Paulus, använde alltså då själv en kvinnlig församlingsledare för ett viktigt uppdrag, och var alltså säker på att hon, kvinnan, skulle vara accepterad också hos mottagarna, de kristna i Rom.
Men det kan inte se, de svenska prästerna i Missionsprovinsen, utbrytarna.
Jag tycker att vi, även för den kristna enighetens skull, ska be att vi får kraft och kunskap nog för att ur dessa präster driva ut den demon som gör att de inte förstått Jesu ord i Lukas 11:23:
Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.
Amen.

Andra advent: Guds rike är nära

Om ”Riket som kommer” handlar det, den andra söndagen i advent. Till Jesus vill jag nu ropa orden jag läst på caféernas servetter:
– Välkommen åter!

Men så tänker jag:
– Kanske, Herre, att Du skulle vänta ett tag. För det är så många som ännu inte hört om Dig och så väldigt många – inte minst här i Arboga – som hört Ditt namn men inte fattat.

Er befrielse närmar sig
Bibelordet ovan är en tröst för många kristna, inte minst för dom som får lida för sin tro.
Runt om i världen är det många som får göra det.
Du som kan gå in i kyrkan utan ångest, utan att Du får svårigheter, utan att man skall fängsla eller döda Dig , är bättre lottad än 3 miljarder av jordens innevånare.
Så visst är vi priviligierade, även på det sättet, vi i Arboga och Sverige.

Motigheterna
Trots det känns det motigt ibland. Lite slängar om verklighetsflyktens Knutby-församling får man tåla, speciellt som det saknas paralleller till det kristna livet i Arboga, där ex.vis pingstförsamlingen inte ens har en pastor.
Men målet för församlingsarbetet, för varje kristens tillvaro, är att få så många
som möjligt att förstå det fina med att tro på Gud och leva så likt Jesus som man klarar.
Så mest motigt känns det för att det går så trögt med den så kallade evangeli-sationen, speciellt som Herren vill att alla ska vara omvända när han kommer tillbaka.
Men han tröstar oss genom att – bland annat i Bibelordet här ovanför – säga ungefär så här:
– Deppa inte! När jag än kommer, så kan ni vara stolta över vad ni har gjort för mig.

Det som vi gjort
Vad vi har gjort för honom, det vet han. Vi behöver inte räkna upp de gånger vi
har hjälpt”en av dessa mina minsta bröder”, vi behöver inte lista hur många arbetstimmar vi ägnat åt projektet att göra alla folk till lärjungar.
Med andra ord behöver vi inte – när riket kommer – redovisa våra gärningar i någon sorts dubbel bokföring på en cd-rom. Vi som redan är omvända och dom som snart ska bli omvända står vid det tillfället redan i Livets bok.
När Jesus kommer tillbaka räcker det att vi har omvänt oss, att vi tror på Gud och att vi inför andra stått och står för att Herren är vägen, sanningen och livet.
Och att vi dessutom levt upp till vår insikt:
Att det enda som håller i våra egna liv, i Arboga kommun och i världen är
Kärlek i stället för egoism.
Amen.
HARRY HOLM
2004/12/03
________________________________________________________________

Glädjen och sorgen de vandra tillsammans
Men även i advent har vi Nåden

Kyrkoåret börjar med första söndagen i Advent och bygger på avgörande händelser i Jesu liv. Så när fler än vanligt nu går i kyrkan, och vi sjunger kända psalmer och ljus och gemenskap gör allt positivt, så får vi inte glömma allt det andra som hände Frälsaren.
Den positiva, glada bilden med (över en ankomst jublande) människor i Bibelordet överst på sidan, måste kompletteras med det som väntar.
Hosianna-ropen kommer att bytas mot "Korsfäst!", "Korsfäst!" Palmbladen ersätts av korset.

Så är det också i våra liv också, eller hur? Mitt i glädjen och ljuset träffas vi av sorgen och mörkret. Det vet vi och därför lever vi i ständig osäkerhet vad gäller det framtiden har i beredskap för var och en av oss.
Men ju närmare Gud vi lyckas komma, desto mindre behöver vi beklaga att vi inte själva kan styra allt som händer i våra liv.
Han har oss i sin hand och han har en plan för var och en av oss, även om vi med våra begränsade hjärnor ibland först långt senare förstår hur fantastiskt bra Han har tänkt.
Vare sig vi har oss själva att skylla eller drabbas av oväntade, oförutsebara bakslag så finns Gud där för att ge oss sina läkande ord, ge oss hopp om en bättre framtid med och hos Honom.
Guds son led och dog på korset, så av nåd får vi förlåtelse och – gång på gång – möjlighet till en nystart.
Så här första advent, då ett nytt kyrkoår börjar, vill han att vi ska förstå att vi nu får ännu ett nytt Nådens år från Herren. Klicka här för betydelsen i Gamla testamentet.
Ett Nådens år? Vad kan det betyda? Jo också nåden att i gemenskap med vår Herre få utföra vår del i uppdraget att göra alla människor till Hans lärljungar.

De flesta avger nyårslöften den sista december. För kristna är första advent en minst lika bra dag att föresätta sig ge mer hjärta och hjärna - och mer tid - till att utföra nämnda uppdrag.
I Jesu namn. Amen.
HARRY HOLM
2004/11/26

************************************************************

Första advent - blandning av kommers och julstämning

Nådens år i GT

Från Gamla testamentet kommer uttrycket "Nådens år" av ett sälle i tredje Mose-bok (25:10 ff) där det berättas om det riktiga jubelår som inträffade vart 50:e år.
Då skulle alla slavar friges, var och en skulle få tillbaka sin egendom och återförenas med sin släkt. Man skulle inte ens arbeta med att så eller skörda utan bara leva på det marken ändå gav.
Dessutom skulle alla lån asvkrivas.

_____________

Domsöndagen – kyrkoåret slutar
Ännu ett kyrkoår går mot sitt slut. För så är det ju, att kyrkoåret inte är i fas med den vanliga almanackan.
Första advent börjar det om igen, i kyrkorna. Och som i det världsliga året bör det för kristna just nu vara dags att göra en sån där årssummering som kommunalråden brukar ha i lokalpressen en månad senare.
Som kristen kanske man först av allt bör fråga sig:
– Vad har jag gjort de senaste tolv månaderna för att få fler medmänniskor att förstå det fantastiska, förtjusande fina och fördelaktiga med att försöka följa föredömet Jesus?
För sådant är församlingarns, därmed också de enskilda kristnas, uppdrag här på jorden, som man förstår också av dagens Bibelord, längst upp på den här sidan.
När jag för min del gör en sådan summering, känner jag mig som ett barn som har gjort något ofog och som inför sin pappa inte kan göra annat än sucka och säga:
– Förlåt Far, jag ska försöka göra bättre ifrån mig i fortsättningen.
HARRY HOLM
2004/11/21

---------------------------------------------------------------------------------------

Håll er vakna!

Det är söndagen före domsöndagen, kyrkoårets näst sista söndag alltså.
I kyrkorna runt om i landet talar man i dag om vaksamhet och väntan.
Och Jesus uppmaning ”Vakna” gäller inte bara lärjungarna utan alla människor.

”Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet?” står det i 2:a Kor. 13:5.
Gud är kärleken. Jesus har visat oss vad kärleken är, hur den ultimat utövas. Och eftersom vi tror på kärleken, tror på Jesus, så tror vi också att han ska komma tillbaka en dag, eftersom han - som är Sanningen - har sagt det.
Och då gäller det att vara beredd. Att hålla sig vaken fram till den stunden.
Att hålla sig vaken är då detsamma som att hålla sin tro levande, i teori och praktik.
Vilket också betyder att man ska hålla sig vaken på så sätt att man inte går på dom många olika felaktiga vägvisningar som finns idag. Att till exempel vara vaksamma mot församlingsledare som tror sig vara förmer än andra kristna, vare sig de är pastorer i Knutby eller i Märsta.

För att klara detta gäller det först och främst att vi har hjälp av hela treenigheten, av Fadern, Sonen och Den helige ande.
Vi ber till Gud att han av barmhärtighet ska hålla oss vakande i tron på honom, att Jesus ord och handlingar i Bibeln ska vara vår facit och att den hjälpare Jesus gav oss vid himlafärden (Den helige Ande) ska frigöra oss från skadlig påverkan så att vi klart kan se vad vi ska göra och inte göra. Så att vi inte sover fram till Jesus återkomst, utan håller oss vakna.

I vår vardag vet vi att det är lättare att hålla sig vaken när det är ljust än när det är mörkt. Så det gäller att ha lampan brinnande, vår livsgärnings lampa där kraften och ljuset ska komma från Jesus och Guds ord i Bibeln.
Vi måste ta vara på evangeliet när det förkunnas, eftersom varje vecka, varje dag, ja varje sekund av jordelivet kan vara den sista.

"Himmel och jord ska förgå men mina ord ska aldrig förgås", säger Jesus.
Dom som säger sig inte tro, förlitar sig på vetenskapen. Vetenskapen, som vi vet ändrar sig hela tiden. Det som där är sant idag, är fel i morgon.
Men dom som säger att Jesus ord är gammaldags och omoderna, dom har knappast läst Bibeln - om dom ens har den.
För i motsats till vetenskapen så har ju Jesus ord och policy hållit sig i 2000 år, utan att behöva revidering.
Hans ord kommer att stå kvar även den dag jag nämnde tidigare, det vill säga på Den Yttersta Dagen.
Vi vet inte när tiden är inne. Så: Låt oss vara på vår vakt och hålla oss vakna.
I Jesu namn, Amen.
HARRY HOLM
2004/11/14

*

Allhelgonahelg – med störningsmoment

Med sorg men också med vackra minnen kommer vi speciellt den här helgen ihåg de nära och kära som gått bort från detta jordeliv.
Ljus på gravarna och andaktsfullt liv i kyrkorna ska prägla veckoslutet.
Under senare år har dock det amerikanska halloween-firandet börjat störa friden.
Halloween betyder egentligen Alla helgons afton (ordet kommer av All Hallows Eve). Motivet för firandet med dödskallar och skelett och pumpor kan i grunden vara detsamma som vårt svenska mönster att denna helg tänka på dem som gått bort.

Att vänja sig vid döden
Båda sätten att fira är sätt att försöka vänja sig vid tanken på döden.
Pumpan i Halloween-firandet kommer från sagan om Jack som varken släpptes in i himlen eller i helvetet och som därför fick vistas i evighet på jorden. Där gjorde han lyktor av de rovor han åt och fyllde dem med glödande kol.
Men annars, detta att skrämmas, att klä ut sig till lik, skär sig väldigt mot vår svenska tradition med stillhet, ljuständning på gravarna och minnesstunder i kyrkorna.

Halloween och de sörjande
När man tänker speciellt på dem som under året mist en anhörig och ser Allhelgonahelgen som ett tillfälle för dem att leva ut sin sorg i andakt och eftertanke, då kan då inte jag annat än berömma dem som följer den några år gamla uppmaningen, att fira Halloween helgen innan Allhelgona.
Vi skulle alla från och med nästa år kunna hjälpas åt att styra detta genom att bara handla Halloween-material (mat och grejer) i de affärer som satsat på rätt helg, dvs den sista helgen i oktober.
Klicka här för att läsa om Allhelgonahelgens historia!
HARRY HOLM
2004/11/06
****************

Att betala skatt är viktigt enligt Bibeln

Vissa ställen i Nya Testamentet är svårare att ta till sig än andra.
Det 13:e kapitlet i Romarbrevet börjar med att Paulus skriver att ”Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig.”
Har jag haft svårt för det? Jajamen.

Bakgrunden till Paulus kategoriska mening finns kanske i Matteus 22:15-22, det vill säga i det Jesus sade i argumenteringen med de fariséer (medlemmar i en sträng lekmannarörelse på Jesu tid) som försökte ”sätta dit” honom genom att ställa frågan:
”Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?”
Han svarade:
”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.”
De räckte honom en denar och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?”
”Kejsarens”, svarade de.
Då sade han till dem: ”Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Hur gör man i dagens Arboga? Jo, att lägga ner en del av sin tid för Gud, för kyrkligt arbete, för att trösta och hjälpa medmänniskor, det kan man (fast aldrig kanske i nog stor utsträckning).
Men när det kommer till kosingen!
Bidra med pengar till sin församlings verksamhet, jo det kan väl gå för sig.
Men när det gäller att betala till Samhället strävar de flesta av oss att betala så lite skatt som möjligt. Och om det upptäcks att någon deklarerar på ett felaktigt eller oärligt sätt, då blir Samhället, Överheten på riktigt dåligt humör.
I Romarbrevet 13:5-7 står det: ”Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt.
Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant.”

Den där insikten om vad som är ”riktigt” borde till exempel vara insikten om att Samhället/Överheten verkligen behöver skattepengarna ur ett medmänskligt perspektiv:
För att göra det bättre för våra medmänniskor skall Samhället med hjälp av våra skattebetalningar ordna bra sjuk- och äldrevård, fixa fin verksamhet på dagis, se till att skolorna ger kvalitetsundervisning och allt annat.
Det här med att man ska betala skatt faller verkligen fint in under det Jesus sade enligt Matteus 7:12:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. det är vad lagen och profeterna säger.”

Idag vill Bibelorden få oss att ta mer samhällsansvar. Jag ska försöka och ber därför avslutningsvis, med kollektbönen i Svenska kyrkan denna den 21:a söndagen efter Trefaldighet:
”Gud, vår Fader,
påminn oss åter och åter
om vårt ansvar som medborgare i samhället och världen.
Ge oss vilja och förmåga att verka för bröd och arbete åt alla,
för rättvisa, frihet och fred.
Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.”
HARRY HOLM
2005/11/30

*

************************************************************

Om Vårt hem och om Gästfrihet

Många kristna tänker i första hand på Himlen när talar med varandra om Vårt hem. Det vill säga att de tänker på den dag då de inte längre lever sitt vanliga fysiska liv. Men under väntetiden, under jordelivet, har de allra allra flesta Arbogabor ett hem, de må vara i en villa på Norr eller i ett flerfamiljshus vid Österled.
Och i det hemmet ska man, enligt Bibeln, vara gästfri. Det står på flera ställen.
Till exempel i 1:a Petrus brev 4:9:
"Var gästfria mot varandra utan att knota".
Och i Romarbrevet 12:13 står det:
"Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet".

Guds heliga? Lärljungarna bekände Jesus som Guds helige. Den heligheten överfördes från Kristus på kyrkan som är ett heligt folk. (1:a Petrus brev 2:9).
Men det är självklart inte bara mot andra kristna vi ska vara gästfria. Tänk bara på berättelsen om Den barmhärtige samariten.
Och se på dagens bibelord, längst upp i den här spalten:
Man vet inte alltid vem man är gästfri mot, man vet inte vad gott som kan komma ut av gästfriheten.

I Apostlagärningarna läser vi om när Paulus är ute på en av sina missionsresor och seglande med närmare 300 personer strandar på Malta. Vi börjar läsa i Apostlagärningarna 28:7-8:
"I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar. Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom."
I 10:e versen summerar författaren, det vill säga den gamle läkaren Lukas:
"De gav oss många bevis på sin uppskattning och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde."
Men gästfrihet lönar sig också genom det enkla faktum att man mår bra av att känna att man har gjort något för en annan människa. Eller hur?
HARRY HOLM
2004/10/24 och v/44

*

Så växer din tro, ditt hopp (17.10.2004)

Gör såsom Abraham gjorde,
blicka mot himlen opp.
Medan du stjärnorna räknar
växer din tro, ditt hopp.

Så låter en av verserna i Lewi Pethrus sång ”Löftena kunna ej svika”. Och detta att titta upp mot stjärnhimlen, ut i universum, är ändå bara en av otaliga faktorer som stärker din tro.
Att universum är oändligt, det fattar inte hjärnan – som envisas med att undra vad som finns utanför universum...
precis som att jag har svårt att greppa detta med evigheten.
Men även det blir lättare när man tror på Gud.
Även om universum skapades med en stor smäll, The Big Bang, så måste ju något ha funnits där det skulle smälla.
Och det måste ha funnits något som gjorde att det small. Vi kallar den kraften för Gud.
Eftersom Han därmed fanns före universum – och säkerligen också därefter – så är han evig.

Denne evige Gud har skänkt oss möjligheten att tro, på detta och på andra små som stora under.
På köpet har vi fått frid och glädje, och ofta hälsa.
Jag har träffat många och läst om ännu fler människor som med hjälp av bön i tro blivit friska. De har genomgått ett helande som fått läkare, inte sällan med en plötsligt frisk persons röntgenplåtar i handen, att gapa förvånat.

Vetenskapen måste snart kapitulera totalt och – ateisterna om inte annat genom kvantfysikens landvinningar – erkänna tro och bön som påvisbart fungerande krafter som står stadigt i eviga principer.

Be till Gud - det hjälper
Mitt råd om du har bekymmer med hälsa eller annat, be till Gud att han löser allt till det bästa. Redan detta att be gör att det känns bättre, har jag märkt.
Och Han kommer att lösa allt till det bästa, om du när du ber verkligen tror att Han ska göra det.
Han löser ditt problem, kanske inte direkt och säkert inte som du tänkt dig utan oftast på ett smartare sätt.
När man säger om en kompis att ”honom tror jag på”, så betyder det att man litar på den människan. När jag säger att jag tror på Gud, så betyder det att jag litar på Honom och på att Han hjälper mig.
Måtte också du, kära läsare, få både glädje och nytta av trons kraft.
HARRY HOLM vecka 42, 2004.

*